”Whiplash” är en mycket passande titel på en film som med snärta, oväntade drag vänder dig åt olika håll. Likt en kiropraktor får Damien Chazelle tittaren att må bra genom att knäcka lederna tillbaka i position, det gör ont men du mår bra. Som om du ätit så mycket gräddglass att du glömt nivåskillnaden hos gelato. Och nu har du blivit påmind om vad kvalitet är. Ett konststycke om längtan, rivalitet och mänsklig psykologi så utsökt utfört att du tappar andan.
Andrew Nieman (Miles Teller) är en ung jazztrummis vars talang inte går att förneka. Av en slump träffar han stjärndirigenten Terrence Fletcher på skolan, en dogmatisk man som ser något i honom. Fletchers manipulation fascinerar den unge mannen med ambition. Innan Andrew vet av ordet är han med i Fletchers band och accepterar strömmen av verbala kränkningar mästaren delar ut hämningslöst. Livet smalnas av och trummandet blir allt. Ledarens förtryck ökar stadigt, de manipulativa taktikerna mer och mer skrämmande. En historia som bokstavligt och bildligt handlar om blod, svett och tårar. Musiken är inte det viktiga, katt- och råttleken männen emellan är historiens mest fascinerande del.
SharoneMeirs foto är slående vackert. Ofta är utsnittet närbild eller extrem närbild. Med ett flyt i bildberättandet förvandlas dessa till en sammanhängande helhet. Intensiteten förstärks av omfångsrika färger och riktat ljus. ”Whiplash” är också mästerligt klippt av Tom Cross. Meirs och Cross verk är minst lika stor stjärna som Miles Teller och J.K Simmons. Vilket inte säger lite om Meir och Cross eftersom Teller och Simmons är fullständigt strålande. Biobesökare i Sverige minns nog J.K Simmons bäst som pappan i ”Juno”. Miles Teller är mest känd för sin biroll i ”Divergent”. Båda har förvandlat sig totalt från de rollerna och blivit sina rollfigurer.
”Whiplash” är en ganska enkel historia ihopsatt av skickliga sagoberättare. En genomarbetad film där styrkorna skuggar över svagheterna. Exempelvis har det gått en bra bit efter visningen när jag inser att tittaren får väldigt lite inblick i Fletcher trots att han är så framträdande karaktär.
Men avsaknaden av den dimensionen känns inte. Kvalitativ film fungerar så, vad som annars hade framstått som problem syns inte för skogen av förträfflighet. Knappt två timmar och du blir påmind om vad kvalitet handlar om, nämligen att lämna biosalongen med en positiv ström av energi flödande genom ådrorna vare sig slutet är gott eller inte för karaktärerna.