Låt oss enas om en sak: det finns roligare saker än att släpa sig upp ur sängen klockan 05.00 i mörkaste midvintern för att en tvååring har bestämt sig för att morgonstund har guld i mun. Att på fastande mage tvingas genomlida skrikiga och/eller hurtpedagogiska barnprogram (ja, ”Dinosaurietåget”, jag pratar om dig) som får käkarna att låsa sig i vanmakt.
Men för mången morgontrött förälder finns det en signaturmelodi som i stället får endorfinerna att dansa ut i blodet. Med sin kombination av barnvänlig slapstick och underfundig vuxenhumor har den leranimerade serien ”Fåret Shaun” blivit en världssuccé. Sedan starten 2007 har animationsstudion Aardman (”Wallace & Gromit”, ”Flykten från hönsgården”) producerat 130 sjuminutare om den klipske baggen Shaun och hans bravader på bondgården Mossy Bottom i norra England.
När Shaun tar klivet upp på filmduken är det mesta sig likt – bara lite större. En av Shauns listiga planer slår fel och Bonden blir strandad i storstaden med minnesförlust. Nu måste fårflocken och fårhunden Bitzer hitta en lösning på situationen, och samtidigt undvika att bli offer för en nitisk hundfångare.
Precis som tv-serien saknar filmen repliker, och det är häpnadsväckande hur mycket som kan berättas med förvånade suckar och fåraktiga bräkanden. Leranimationen, Aardmans signum, ger filmen en hantverkskänsla (animatörernas fingeravtryck syns i figurernas ansikten) och den har en mysighet som inte känns det minsta påklistrad.
Kanske är det framför allt det musikaliska inslaget som särskiljer filmen från tv-serien. Medan den spattiga signaturmelodin (särskilt härlig i originalversionen med komikern Vic Reeves bakom mikrofonen) sätter tonen för serien, så har man här tagit in mer känslosamma klanger. Den nyskrivna låten ”Feels like summer” känns som en gammal Beach Boys-klassiker, och ger en fin kombination av vemod och solsken – särskilt när fåren stämmer upp i en smäktande a cappella-version bland stinkande soptunnor i solnedgången. (TT)