Film
Dalva
Cnema
Regi: Emmanuelle Nicot
I rollerna: Zelda Samson, Fanta Guirassy, Alexis Manenti m fl.
Betyg: 4.5
Så här inför annalkande sommar kommer en gravallvarlig film om incest som värmer mer än det skrämmer. Beskrivningen av ”Dalva” gör inte att människor vallfärdar till biografen, men det borde de. Hursomhelst är ”Dalva” inte så brutal som man skulle kunna tro. I början chockas du som tittare men fokuset är inte lagt på brotten eller smärtan utan efterspelet. Vilket gör filmen ovanlig på ett sätt, men vanlig också i fransk/kontinentaleuropeisk filmtradition de senaste fem-tio åren. Att osentimentalt ge sig på ämnen som skulle kunna knäcka och därmed vara ytterst autentisk har börjat bli något av en fransktalande paradgren. Om ”Dalva” hade gjorts i Hollywood hade regissören förmodligen inte kunnat motstå explicit omskakande scener och stora tårar. I debutanten Emmanuelle Nicots händer är drabbade barn inte kommunikativa experter. Det är implicit. Hon har en finkänslighet som nästan inte borde vara möjlig för en första långfilm.
Filmen inleds när polisen har kommit för att arrestera Dalvas pappa. Snabbt framgår det att han haft ett incestuöst förhållande med sin nu 12-åriga dotter. Hon är förkrossad över att separeras från honom. Hennes bild är det inte finns något fel i deras kärlek. När hon väl hamnar på ett hem för barn med svårigheter i familjen drivs hon starkt av att få träffa sin pappa igen. Hon klär sig som en liten dam i klänningar och klassiska örhängen. Håret är lagt i prydlig knut. Dalva är både lugn och explosiv. När hennes gränser överskrids tar hon till våld men hon är främst intresserad av att komma nära andra människor. Lyckligtvis är Nicot inte ute efter att chocka specifikt, även om det är omtumlande att se ett barn försvara sin förövare så helhjärtat. Istället lägger regissören fokus på att skildra rehabiliteringen.
Historien både byggs upp och monteras ner i noggrant genomtänka detaljer. Till sin hjälp har hon en strålande Zelda Samson i huvudrollen. Samson använder på ett trovärdigt sätt små gester och mimik för att förmedla det förvirrade barn hon gestaltar. Historien styrs med konsekvens i berättande. På många sätt är ”Dalva” ett mästerverk som knappt sätter foten fel någonstans utan landar alltid precis rätt. Som tittare känner jag mig både berörd emotionellt och intellektuellt stimulerad. Filmens resa fyller tittaren med hopp om att samhället är större än sin ondska.