Den här verkar än så länge gå en gång och det är på tisdag, därför bra med recension då. Mvh Setareh
________________________________________________
Film
The United Way
Filmstaden
Regi: Mat Hodgson
I rollerna: Eric Cantona, David Beckham, Norman Whiteside, Ryan Giggs, Gordon Strachan, Nicky Butt m fl.
Betyg: 2.5
Som en dokumentär för de som får en gnista i ögonen så fort något med Manchester United kommer upp är "The United Way" precis rätt. Men för en dokumentär som vill utforska både Eric Cantona och klubbens historia fram till år 2000 finns potential som inte får blomma ut. Dokumentären rör av och till vid ämnet men gräver inte så djupt som det hade passat. Avtrycket blir mest trevlig men inte så mycket mer.
Tidsperspektivet förflyttar sig fram och tillbaka under 1900-talet med Matt Busbys tidiga år, genom flygkraschen i Munchen där stora delar av laget omkom, Tommy Dochertys framgång och fall, Ron Atkinsons nöjesledarskap och Alex Fergusons auktoritära men situationsanpassade ledarskap. Cantona är lite av en berättare medan även en rad andra spelare/tränare får taltid. Eric Cantona får rabbla upp coola citat på det sätt bara han kan men jag kan sakna en intervju där fransmannen öppnar sig ordentligt. Han är skön, intressant, komplex och väljer att hålla oss på avstånd. Regissören Mat Hodgson accepterar det, trots att han egentligen har guldmaterial framför sig. Spelare som Cantona dyker inte ens upp varje decennium, där personligheten är så kallat "larger than life". Inte som underhållning heller utan, vilket flera intervjuobjekt påpekar, han var annorlunda på alla möjliga sätt. Vilket skapar en känsla av att filmen är gjord för supportrar. Därmed uppstår en missad möjlighet till något mer. Även om att bjuda fansen på njutning har ett särskilt och eget värde.
I jämförelse med exempelvis Asif Kapadias dokumentär om Diego Maradona framstår inte "The United Way" särskilt mycket som dokumentärfilm. Ett tecken är att olika personer talar om vad "the united way" innebär men ingen är egentligen särskilt tydlig. Uttrycker framstår mer som en talespunkt utan särskilt mycket substans. En annan jämförelse är Joe Pearlmans "Busby", där vi ändå fick gå bakom kulisserna. Min känsla efter Hodgsons film är en större törst efter en riktig skildring av Eric Cantona. Dessutom är saknaden efter Alex Ferguson i dokumentären för stor. Alla talar om honom men mannen själv dyker aldrig upp. Ett avbräck som lyser tydligt med sin frånvaro.