Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Efterkrigskärlek mellan olika klasser

Extravagant såpopera för den som gillar lite mer motstånd i sin kärlekshistoria. Men egentligen fördjupas aldrig innehållet tillräckligt.

Ur filmen Oma maa - Det egna landet  .

Ur filmen Oma maa - Det egna landet  .

Foto: Pressbild

Film2019-11-19 10:30
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

film

Oma maa - Det egna landet   
Cnema
Regi: Markku Pölönen
I rollerna: Oona Airola, Konsta Laakso, Helmi Linnosmaa m fl.
Betyg: 2

Att Finland är en storproducent av filmer, i relativa mått mätt, är känt för den som besökt den kommunala biografen i Norrköping. En stadig ström av filmer från grannlandet finns tillgängligt i vår stad. Alla är inte lika egna och originella som Aki Kaurismäki. En del är mycket mer traditionella, exempelvis "Oma maa - Det egna landet" av Markku Pölönen.

I detta drama är vi placerade strax efter andra världskriget. Anni, hennes syster och föräldrar är bedrövade över att brodern Aarne inte överlevt kriget. Den enda ur hans bataljon som klarat sig är Veikko som tar hem Aarnes häst Linuu till dem. Anni och Veikko finner varandra i sorgen och behoven. Föräldrarna är inte lika entusiastiska över hans enkla bakgrund. När han dessutom hellre vill ta sig an landet han fått av staten än att stadga sig inom familjens bageriföretag är relationerna ännu mer frostiga. 

"Oma maa - Det egna landet" är lite för mycket såpopera för sitt eget bästa. Det händer för mycket utan att något budskap är stenklart. Sammantaget känns berättelsen som ett gungbräde där man och kvinna inte kan vara säkra på styrkan i sin kärlek. Den känns lite som "Ut och stjäla hästar" utan samma intressanta karaktärskomplexiteter. Pölönen har förvisso en film som kan engagera i stunden men inte något som stannar kvar hos tittaren.