Det är synd om Job. I den bibliska berättelsen blir han en bricka i spelet mellan Gud och Satan, där djävulen utsätter den fromme Job för allsköns sorger och plågor i hopp om att han ska förlora sin tro och förbanna Gud.
Myten om Job har inspirerat många historieberättare, från Fjodor Dostojevskij (”Bröderna Karamazov”) till bröderna Coen (”A serious man”). När den ryske filmaren Andrej Zvjagintsev tar sig an temat placerar han handlingen i en liten kuststad i dagens Ryssland. Där bor bilmekanikern Kolja tillsammans med fru och son i ett hus med vidunderlig havsutsikt. När stadens borgmästare Vadim bestämmer sig för att konfiskera marken och riva huset hamnar Kolja i en ond spiral av maktlöshet. Han blir Job, med det bibliska sjöodjuret Leviatan (allegoriskt) flåsande i nacken.
Zvjagintsev debuterade 2003 med den unisont hyllade ”Återkomsten”, och hans signum har blivit visuellt storslagna berättelser om mänskliga relationers mörka skrymslen. Hans filmer har varit subtilt samhällskritiska men aldrig renodlat politiska – förrän nu. ”Leviatan” är en bredsida mot Ryssland under Vladimir Putin, mot ett kafkamässigt rättssystem och den korrupta maktelitens gangstermetoder.
Det är en vacker och välspelad men renodlat dyster film. I vissa partier blir den nästan parodiskt rysk, när det ska kolkas vodka och gruffas på fyllan. Men det ger också några välbehövliga glimtar av humor under två timmar som annars framförallt präglas av en håglös hopplöshet. Slutscenernas pyrande ilska kommer som en befrielse. (TT)