För 20 år sedan kom den då något banbrytande ”Dum och dummare”. Inte banbrytande på samma sätt som exempelvis ”2001” eller ”Borta med vinden”. Men ändå, komedier hade inte gjorts på det här sättet. Till skillnad från allt bröderna Farrelly har följt upp ”Dum och dummare” med så hade filmen från 1994 en hel del äckligheter för sig som kändes motiverade. Faktiskt.
Nu är Lloyd och Harry tillbaka, en del av de gamla birollsfigurerna syns till och radarparet i centrum är sig lika. Fortfarande infantila, ofantligt IQ-befriande och samtidigt charmiga. De stora skratten är något färre än för 20 år sedan men berättelsen håller även nu på ett märkligt sätt. Fundamentet bygger varken på djup eller på stabilitet men sammansättningen är fungerande. Som tittare kan du köpa dumheterna för de är inte absurda, i sammanhanget.
Utan kontexten av Jeff Daniels och Jim Carreys charm och enorma kemi hade ”Dum och dummare 2” (engelska titeln är härligt passande ”Dumb And Dumber To”) såklart inte varit lika givande. Fortfarande är det en gåta hur dramaskådespelaren Daniels är så underbar som vettlöse, godhjärtade Harry. För 20 år sedan drog en rollsättare sitt genidrag när hen matchade dessa två män som klaffar så väl tillsammans.
”Dum och dummare 2” är inte banbrytande. I två decennier har filmmakare försökt efterapa den ekvation som gick ihop så väl sist. Ibland har det lyckats, ibland varit för mycket. Gå och se denna med lagom nivå av förväntningar. Sedan går du hem, ser föregångaren och njuter av nostalgisk äckelkomedi på hög nivå.