Det är inbördeskrig mellan georgier och separatister. Två soldater, en kristen georgier och en muslimsk tjetjen, möts hos en estnisk snickare. Han plåstrar om dem, och får dem att hålla fred i hans hus, nära en mandarinodling. Tjetjenen vill hämnas på georgiern, som dödade hans bäste vän. Kommer någon att börja skjuta? Varför?
Historien blir en välspelad filmpärla om krig, viljestyrka, medmänsklighet och fred, full av starka, behärskade känslor. Georgiern Urusjadsje berättar med små, väl använda medel.
Tjetjenen är legosoldat, och krigar för utbrytarstaten Abchazien (som stöds av Ryssland) för att försörja sin familj. Han förändras av mötet med sin fiende, som är patriot, frivillig soldat och tidigare skådespelare. I deras ofrivilliga umgänge blir gemensamma mänskliga drag snart viktigare än hatet, nationalismen, religionen och den heliga hämnden. Det blir till slut förbrödring, kärv som i en västernfilm.
Men varför bor snickaren kvar, när kriget kört ut barnbarnet och landsmännen, som bott i generationer i Georgien? Bakom hans osjälviskhet och lojalitet mot sin fruktodlande estniske granne finns livsvisdom och livströtthet.
Bilderna blandar våld och grillfest, i grönskande natur, med gräl och fred vid matbordet. Allt händer verklighetstroget långsamt, men lugnet bryts av oväntade, otäcka skottdueller. Bara i slutet används onödigtvis en sliten kliché ur actionfilm. Strax efter spelas georgisk rockmusik, och det passar bra i handlingen. Men det blir samtidigt ett onödigt patos, som bryter mot melankolin strax innan och det stillsamma allvaret i hela filmen.