En mindre dispyt växer sig så stor att en hel nation engagerar sig i två mäns bråk. Regissören och manusförfattare Ziad Doueiri lyckas få fram två viktiga perspektiv här. Den ena om de envisa männen vars påstridighet skapar fara omkring dem.
Den andra att vad som kan förefalla som en mindre fråga egentligen handlar om många år av förtryck. Att tittare både kan känna sig enormt trött på rollfigurerna och samtidigt beröras starkt av deras omständigheter är fullt naturligt.
Yasser är en palestinsk byggförman som upptäcker felaktigt rör hos boende i området där företaget bygger. Tony som äger lägenheten vägrar besvara deras förfrågan om att ordna röret enligt rätt föreskrifter. Byggarbetarna väljer ändå att ordna röret, varpå Tony slår sönder det med en hammare. Ilsken över situationen skriker Yasser svordom mot Tony. Yassers chef försöker släta över bråket men Tony vill ha en personlig ursäkt. När Yasser väl tvingat sig till Tonys verkstad får han inte fram sin ursäkt. Situationen förvärras av att Tony säger ”jag önskar Ariel Sharon hade utplånat er alla”.
På en del sätt påminner ”Förolämpningen” om ”Nader och Simin – En separation”. Speciellt i bemärkelsen att ju längre in vi är i den desto fler perspektiv och förståelse får vi.
Filmens gång låter inte publiken att ta den enkla frustrationens väg ut.
Förebråelse finns att fördela överallt, men en intressant aspekt är att det främst är kvinnorna som bidrar med förnuft. Något förenklat och sentimentalt att tro att världen skulle automatiskt vara bättre med kvinnors styrande hand. Samtidigt gör Doueiri tanken trovärdig.