Få länder producerar så mycket fars som Frankrike. I Bröllopskaos blottas rasismen och slängs in i ansiktet med komikens hjälp. Claude och Marie är ett väldigt traditionellt franskt par vars bekymmer i livet är att döttrarna gift sig med en kines, en jude och en arab. Vilket man kan ha en del åsikter om, själv tycker jag de borde vara stolta över döttrar som faller för en människa istället för etnicitet. Sedan kan man ifrågasätta hur just dessa föräldrar fått sådana vidsynta barn. Hur som helst står allt hopp, ur föräldrarnas synvinkel sedd, till yngsta dottern Laure som fortfarande är singel.
Filmen har fått en del kritik över att det finns så mycket inskränkthet i den, att föräldrarnas förfäran över att döttrarna gifter sig med diverse etniska minoriteter inte är trovärdigt. Så går det att resonera, men jag vågar påstå att en del vanliga Svenssons också skulle reagera som paret Verneuil inombords. Det finns något nyttigt över hur mycket ohämmad rasism som flödar, inte enbart från etniska fransmän utan även de andra. Utmaningen att se fördomar och mötas av deras absurditet är välbehövligt. Tonen är rapp och rolig frekvent genom hela historien. "Bröllopskaos" är i stora drag underhållande. Den fungerar även bra som komplement till mer allvarliga betraktelser av rasism.
Philippe de Chauverons tydliga ställning i tider då en fjärdedel av de röstberättigade i Frankrike väljer främlingsfientlighet är modigt. Ingenstans i filmen finns någon ursäkt eller acceptans kring fördomars begränsning och dumstridighet. Att använda komedi som verktyg känns djärvt.