Det var lite under radarn som Jacques Audiards ”Dheepan” knep den åtråvärda Guldpalmen i våras. Filmbranschtidningarna verkade tagna på sängen över juryns val och visst, historien om tre flyktingar från Sri Lanka lyser måhända inte lika stjärnklart som regissörens ”Rust and bone” med Marion Cotillard och Matthias Schoenaerts.
Den är inte heller en lika omedelbar superhit som hans ”En profet”. Men i sina bästa stunder visar ”Dheepan” med ett lågmält bråddjup hur förhållandena är för människor som flyr för livet. Liksom hur det bakom varje nästan osynlig rosförsäljare eller pinne i statistiken gömmer sig en människa av kött och blod.
I filmens inledning går en kvinna runt och letar i ett enormt flyktingläger. Hon hittar en föräldralös flicka och kan tillsammans med en för henne okänd man hävda rätten till tre mycket åtråvärda pass, som tillhört en nu död familj. Det blir biljetten till Frankrike och ett nytt liv i en vaktmästarbostad i ett nedgånget förortsområde i utkanten av Paris.
Man hejar från start på den lilla konstellationen, som inte bara ska lära sig leva som en familj utan också smälta in i det nya samhället. ”Pussa mig, som alla de andra gör”, säger ”dottern” Illayal till sin ”mamma” Yalini när hon blir lämnad vid skolan. Det är så omedelbart hjärtslitande.
Dessutom pågår knarklangning och gänguppgörelser utanför dörren, vilket ska visa sig få ödesdigra konsekvenser för ”pappa” Dheepan, som har en våldsam bakgrund som tamilsk tiger. För går det verkligen att byta personlighet och lägga av sig sitt gamla bagage? Eller att skapa en familj av främlingar?
Audiard bjuder på spännande frågeställningar och mixar effektivt en rå realism med ett slags ödesbundet hämnddrama, vars klimax dock är en smula svårsmält. Men ”Dheepan” sitter kvar länge i hjärtat och var inte ett så dumt val av Guldpalmsjuryn ändå. (TT)