Zoolander, en korkad herrmannekäng, undersöker seriemord på popsångare. Det är en rätt misslyckad fars, som driver med actionfilmens slitna klichéer, och med bisarra modeshower. Det är alldeles för få roliga skämt, och de tråkiga skämten tar för mycket plats. Ibland är det lika trist som i förebilderna, Dödligt vapen, da Vinci-koden och liknande. Kingsman och Austin Powers-filmerna var mycket roligare, gladare, mer inspirerade.
Ben Stiller parodierar Tom Cruises beslutsamma röst och blick. Det är enformigt och håller inte alls för en hel film. Owen Wilson är lika entonig han egentligen, på sitt sätt. Fast det finns lite mer variation i hans mjuka röst och repliker, om man lyssnar noga. Självdistans i den rätta, roliga stilen visar främst de olika kändisarna som gör färgstarka småroller. Penélope Cruz och Kristen Wiig har riktigt dåliga roller. Will Ferrell är högljudd som vanligt, och är som vanligt inte rolig alls.
Dessutom finns ett sentimentalt budskap om banden mellan fäder och söner. Det är sånt som hör till i komedier. Den fånige hjälten ska mogna, och inse något om sig själv och det viktiga i livet, genom att övervinna svårigheter. Här brer man på tjockt. Det är kanske menat som ett skämt, men det blir för grovt och magstarkt.
Zoolander 2 imiterar actionfilmens falska patos kring hjältens livsproblem, bildernas glansighet och mättade färger, det andlösa tempot och överdrifterna i miljöer, kostymer, musik och effekter, som hör till när uppföljarfilmer ska överträffa den föregående filmen. Stilen och tonen är klockren, men det blir inga storskratt.