På den australiska landsbygden kämpar Connor mot en brännande sol och rött damm. Som genom ett trollslag hittar han vatten i den torra jorden, bara genom att använda händerna som mätinstrument. Men känslan av triumf blir kortvarig. Verkligheten är dyster sedan Connors tre söner stupat vid turkiska Gallipoli, där de stridit med de allierade styrkorna under första världskriget. Australiern Peter Weir skildrade krigandet i ”Gallipoli” (1981) och nu tar alltså nyzeeländaren Russell Crowe vid och berättar en sann historia om vad som sker då pojkarnas pappa efter fyra år beger sig till Istanbul för att söka reda på och ta hem deras kroppar.
I rollen som knäckt far med björnfamnsutstrålning övertygar Russell Crowe. Filmen är som bäst när den skildrar den gryende vänskapen mellan Connor och en turkisk överste, som hjälper honom när britterna är njugga och ser till att Connor får stöd från den turkiska nationaliströrelsen. Mustafa Kemal omnämns i förbifarten och onekligen ligger det många historiska läxor och bara väntar på att bli uppgrävda här. Att Russell Crowe har något på hjärtat även i ett nutida sammanhang slår han fast med repliken: ”Invadera inte ett land om du inte vet var det ligger”.
Men tyvärr är regissören Russell Crowe inte lika vass på att träffa rätt som sin rollfigur. Han har absolut ett lyhört sinne för att berätta i bilder men det verkar som att han inte vågar satsa på en komplicerad och känslig story utan hoppar i stället mellan genrer och klistrar helt i onödan på en onödig och fånig kärlekshistoria. (TT)