Visserligen är nästan alla sidokaraktärer otroligt stereotypa, delar av manuset slarvigt sammansatt, logiken i förvecklingarna inte alltid trovärdig och berättelsen ganska förutsägbar. Ändå går jag ifrån Love, Rosie med en bra känsla inombords. Värmen och kemin mellan huvudrollsinnehavarna Lily Collins och Sam Claflin är så självklar och stark att svagheterna hamnar i baksätet. Med andra skådespelare hade den spelat i en helt annan liga, en lägre division. Då hade en svag tvåa kanske varit befogad, nu hamnar filmen på en svag trea istället.
Rosie och Alex växer upp på Irland, där ingen har irländsk dialekt förutom Rosies far märkligt nog, som bästa vänner men i tonåren börjar romantiska känslor mellan dem att spira. Något de inte agerar på men för alla inblandade är det uppenbart att de inte kan motstå varandra. Planen är att flytta till Boston för att plugga när Rosie blir oavsiktligt gravid då en kondom fastnar i hennes vagina. Livet omkullkastas. Alex flyttar och slår sig fram i en rikare värld medan Rosie knegar och är småbarnsförälder. Genom åren går de igenom en parad av missade tillfällen att nå varandra. Bägaren rinner nästan över hos tittaren.
Du kan inte att beskylla "Love, Rosie" för någon spektakulär originalitet. Filmen har många brister men grejen är att det ibland handlar om hur något görs. Bjärta färger, mångsidigt foto och paret i täten gör att känslan sammantaget ger ett tillstånd av välbehag. Collins och Claflin är för sig själva inte några enastående skådespelare men de har sådan charm tillsammans att de tar filmen till en annan nivå.