Efter de ovanligt fyndiga "Coraline och spegelns hemlighet" (2009) och "Paranorman" (2012) kommer nu film nummer tre från amerikanska animationsstudion Laika, en spännande utmanare till Disneyägda Pixar och "Dumma mej"-skaparna Illusion Entertainment.
"Boxtrolls" är lite svårare att ta till sig initialt men vinner i längden och handlar i grund och botten om något så högaktuellt som hur fördomar och ignorans kan bli förödande för ett samhälle.
Vad är då ett boxtroll? Tja, helt enkelt ett småbusigt troll som klär sig i boxar av flyttlådekaraktär, som användes som skydd och för att gömma sig i. Och de har skäl att gömma sig. Av människorna är boxtrollen fruktade. De anklagas bland annat för att röva bort spädbarn och äta upp dem och de ostälskande vithattarna som styr staden, i vars underjordiska gångar trollen bor, anlitar en rödhattad underhuggare för ta itu med boxtrollsproblemet en gång för alla.
Det gör han så gärna, med villkoret att själv få en vit hatt och plats vid de dignande ostbrickorna när han är klar med sin utrotning.
Mystiskt nog bor det en liten pojke hos boxtrollen, som växer upp och så småningom blir kompis med den boxtrollsbesatta dottern till en av vithattarna. Stundtals är storyn ganska otäck och som helhet tyvärr lite för obalanserat kyligt. Socialgruppsklättring, etnisk rensning och vapenskramel är inte Musse Piggs klubbhus direkt, den där 7-årsgränsen ska man ta på allvar.
Visuellt är det däremot en ren njutning att se "Boxtrolls", som är den typiska Laika-hybriden mellan gammeldags stop-motion-dockfilm, handritade sekvenser och modern datorbaserad animation. Boxtrollens universum ser ut som något hämtat ur gamle Monthy Python-medlemmen och regissören Terry Gilliams hjärna, när han är på sitt mest apokalyptiska humör.