Hur mycket gammaltestamentlig filmaction tål Sverige? Tja, minst två omgångar på ett år visar facit när den här historien om Moses i vassen får premiär sju månader efter Darren Aronofskys bombastiska "Noah".
I den filmen lanserades gubben Noak som grandios sociopat i en festlig saga som svingade vilt mot patriarkatet. Och så fanns det fallna änglar som såg ut som överjordiska transformers täckta med smutsig jordskorpa.
Smutsigt blir det även i "Exodus: Gods and kings" i regi av Ridley Scott. När den förbannade guden attackerar det egyptiska folket med de obligatoriska grodorna, insekterna, hagelstormarna och diverse klibbiga utslag och sjukdomar blir det både skitigt och bra.
Men där Aronofsky var underhållande och nyskapande väljer Scott att göra mellanmjölksepik i svärd- och sandal-traditionens mittfåra.
Visst finns här enskilda scener som bränner till och givetvis är det också maffigt som tusan när Moses leder judarna genom det delade Röda havet.
Men mer än lite snygg datoranimation blir det aldrig, vilket är ett underbetyg när storyn egentligen är extremt rik på potentiella religiösa, filosofiska och moraliska funderingar.
Ta bara Moses, som räddades i vassen som baby och växte upp som en kung i faraos Egypten. I vuxen ålder får han veta att han tillhör slavfolket, judarna. Sedan ska han, efter att ha träffat gud några gånger(!), plötsligt rädda alla dessa judar.
Hur påverkas Moses av det? Tja, det förblir i stort sett oklart eftersom vår hjälte mer agerar än reagerar.
Ridley Scott har kritiserats för att han enbart har valt vita skådespelare i huvudrollerna, i stället för skådespelare med ett historiskt mer korrekt Mellanöstern-utseende. Den gamla segdragna inställningen är förstås trist men det är faktiskt värre att han sjabblar bort möjligheten till engagerande dramatik. Varför satsa på en stjärna som Christian Bale och inte låta honom få glänsa?