"Vår tid ska komma" är en stor succé både i hemlandet Danmark och utomlands. Varför det blivit så är inget mysterium. En skarpt berörande historia om två pojkar som förlorar sin mor och hamnar på ett barnhem från helvetet kan inget annat än att greppa tag om hjärtat. Dessutom är Jesper W. Nielsens skildring en publikfriande och traditionell sådan. Musiken förstärks vid rätt tillfälle, de gulliga barnögonen hamnar i fokus, vuxna är obarmhärtigt onda. Nyanserna är alltså inte så tydliga. Oavsett filmisk kvalitet påverkas vi som människor av extremer. Att du förmodligen kommer att gråta, om du är en sådan person, är ingen högoddsare.
Erik och Elmer lever med sin ensamstående mamma i Köpenhamn på 60-talet. Hon kämpar hårt med sitt arbete på en fabrik. Pojkarna är ganska vanliga, men eftersom livet erbjuder ganska lite resurser snattar de en del också. Den trötthet modern verkar känna visar sig vara allvarlig cancer som måste behandlas. Därför skickas Elmer och Erik till Gudbjerg, ett barnhem i första hand för struliga pojkar, där tiden har stannat stilla medan omvärlden utvecklas. Planen är att de ska hem efter några månader när mamma är klar med sin behandling. Barnhemmet styrs med järnhand av rektor Heck. Resten av personalen är lika hårdföra men på olika sätt. Pojkar får slåss om smulor till lunch, arbeta hårt på fält och i verkstaden, aldrig tala utan att bli tilltalade. Sadismen vet i princip inga gränser. Även den som inte kan komma på andra titlar med liknande historia känner igen "Vår tid ska komma". Någon blandning av "Flugornas herre" och "Döda poeters sällskap" påminner filmen om.
Projektet "Vår tid ska komma" är beundransvärd. Berättelsen är baserad på barnhemmet Godhavn i första hand och andra barnhem i andra hand. Ändamålet att belysa brutaliteten som ägt rum mot barn, att ge röst åt de som lidit hela sina liv är livsviktigt. Vad vi tittare kan uppleva som överdrivet sadistiskt, har tydligen beskrivits av de som genomlevde sådan tortyr som mildare än verkligheten. Något som kan vara bra att ha i åtanke när du ser filmen.
Det är genomgående utmärkt skådespeleri både från barnen och de vuxna. Harald Kaiser Hermann och Albert Rudbeck Lindhardt agerar fullständigt lysande med sådan trovärdighet att de verkar vara mer än skådespeleri. Lars Mikkelsen som Heck är läskig men på ett naturligt sätt. Deras bästa prestation kulminerar i en scen mellan just Mikkelsen och pojkarna. Intensiteten förlamar tittaren för att sedan öppna porten för känslostormar.