Ett brev om ett påträffat lik förändrar allt mellan två människor, som snart ska fira 45 år som gifta. Det blir ett mycket sevärt äktenskapsdrama, med behärskade känslor, om hemligheter och minnen, livskris och tidens gång, finslipat i bild och ljud och klockrent spelat.
Charlotte Rampling är hustrun som plötsligt tvivlar på sitt barnlösa äktenskap, och funderar på allt bra som inte blivit av eller glömts bort. Svartsjuka och nyfikenhet avslöjar mer om det förflutna och förvärrar hennes kris. Det är hennes bästa roll på länge. Äntligen ser man hennes nyanserade förmåga att spela något annat än förhärdad eller mystiskt kylig.
Maken har tigit länge, men nu går han ur gängorna och börjar berätta. Situationen är både kris och möjlighet för honom. Tom Courtenay spelar mest med rösten, rik på varierade tonfall; ansiktet är orörligt, med trött blick bakom glasögonen. En lysande insats av en aktör som brukar få en bra filmroll vart tionde år ungefär.
Haigh berättar mycket begåvat, lyhört, med genomtänkta växlingar mellan samtal, ledtrådar, pauser och tätnande drama, medan festdagen närmar sig. Han gör exakta, sparsmakade bilder av interiörer, bygator, jordbrukslandskap i lätt dimma, en kort tur på floden, en sen höst i ett vardagligt England.
Det är lite likt Bergmans Scener ur ett äktenskap (1973). En nyckelscen om ett mycket lyckligt minne påminner, avsiktligt eller inte, om James Joyces berömda novell De döda (1914). Musiken är välvald, klassiskt av Grieg, Sibelius, Mozart och Webern, och kända 1950-60-talslåtar med The Platters, The Moody Blues och andra.