Film
Höstlöv som faller
Cnema/Filmstaden
Regi: Aki Kaurismäki
I rollerna: Alma Pöysti, Jussi Vatanen, Janne Hyytiäinen m fl.
Betyg: 4
Ofta i livet är det hur du gör saker, inte vad du gör. Så när Aki Kaurismäki ger sig på romantik blir det inte smålarvigt, för han fungerar inte på det sättet. Han gör ibland karikatyrer av människor och ändå blir det med substans. ”Höslöv som faller” är en av hans starkaste insatser på länge. I klass med finurliga ”Mannen från Le Havre”. Hur har den finske regissören gjort ”Höstlöv som faller”? Han har fått tiden att stanna i en era då vardagsflykt är mer välbehövligt än på länge. Eller snarare rest tillbaka i tiden och fryst tillvaron där. Om det inte vore för radiorapporter om kriget i Ukraina kunde vi lika gärna befunnit oss någonstans på 1960-talet. Allt från musik till affischer som hänger utanför biografen paret besöker andas dåtid.
Ansa arbetar i en livsmedelsbutik där inspirationen för länge sedan lämnat henne och kollegorna. När hon bevakas av affärens vakt ser han henne ta hem produkter vars bäst-före-datum gått. Det räcker för att sparka henne. Holappa bor på arbetet på en säng i ett rum med fyra andra män. Han har flaskor och pluntor gömda överallt. De träffas första gången på en karaoke-bar där de båda är tysta medan deras vänner pratar med varandra. Ansa hittar ett nytt jobb på ”California Pub” där Holappa är gäst. Med distinkt minimalism ser vi hur de två hittar varandra. Minsta blickförväxling och publiken kan förstå vad som händer. Efter en spontan heldagsdejt ger Ansa Holappa sitt nummer på ett papper. Han tappar bort det ganska omgående, kameran följer den lilla lappen dansandes i vinden och flygandes ur bild. När Ansa väl upptäcker hur mycket kärleksobjektet dricker, tar hon ett steg tillbaka. Hon har förlorat familjemedlemmar till missbruk.
Det klassiskt lakonska Kaurismäki-smen är åter en tydlig markör. Nästan ingen använder sig av fler ord än nödvändigt. Att visa hjärtlighet och värme kräver inte nödvändigtvis ord. Med en känsla av forna dagar, en osannolik förmåga att skapa välbehag av en rätt rå historia och förmågan att fånga det essentiella har Kaurismäki gjort en av sina starkaste filmer. Det är inte alltid vad, det är ibland hur. Kaurismäki har en egen och unik röst. Kanske skulle Wes Anderson ta en titt hitåt, form måste inte svälja innehåll.