När jag tänker tillbaka på slutet av "Girl" fastnar jag. Både väntad och förvånande lyckas slutet förstöra något av hela upplevelsen. Vilket bland annat beror på att filmen hela tiden på ett väldigt explicit sätt gått mot en riktning, krävt tålamod av sin publik, för att sedan hitta en annan väg som inte känns helt sann mot berättelsen. På vissa sätt är "Girl" helt enkelt inte lika meningsfull i de sista minuterna.
Vi följer 15-åriga Lara, balettdansör och transtjej. Hon, hennes bror och stödjande far har flyttat till ny stad för att hon ska kunna fullfölja balettdrömmen. Till skillnad mot de flesta filmer om transpersoner handlar "Girl" mest om den inre kampen, inte den yttre. Lara går på hormonbehandling och är under ett schema som hennes läkare planerat. Men frustrationen finns där vid hennes sida och trycker undan tålamodet. Hon är väldigt ivrig att få vara sitt sanna jag. Vissa scener markerar att Lara skiljer sig från mängden, men majoriteten av dem visar henne leva liksom vilken ung tjej som helst. Dessa scener bryts sedan av med de där Lara arrangerar sitt kön för att dölja sin manlighet så långt som möjligt.
Tempo är ett klart problem i "Girl" och kanske det element som drar ner helhetsintrycket mest. Scenerna på när Lara omsorgsfullt drar bort tejp från sitt könsorgan är lite för många och stannar för länge. På samma sätt med de scener som handlar om balettens utmaningar på kroppen. Däremot bidrar filmen med ett annorlunda perspektiv och breddar bilden av en grupp som behöver visas i andra situationer än hopplös misär.