Kurre (Gustaf Hammarsten), Gerda (Elisabet Carlsson), Charlie (Tea Stjärne) och barnhemsbarnen från den omtyckta julkalendern "Tjuvarnas jul" från 2011 är tillbaka med ett juläventyr för hela familjen.
Miljöerna och Charles Dickens-stämningen är desamma som sist, men handlingen är ny.
Den som såg SVT-kalendern vet att ficktjuven Kurre och hans Gerda blivit Charlies föräldrar och att de tagit över byns barnhem och lever ett (ganska) hederligt liv. Nu får de en bebis, och lillasysterns ankomst får Charlie att grubbla över sitt eget ursprung. Är hon inte deras "riktiga" barn? Bebisen har pappa Kurres näsa, men vems näsa har hon?
Grubblerierna leder henne till trollkarlen El Misto Grande (Gustaf Skarsgård), som visar sig vara hennes biologiska pappa, tidigare känd som den inte alls särskilt sympatiske Smit-Olle. Men nu är han ju trollkarl! Med en hyfsat rimlig förklaring till varför han lämnat sin dotter i sticket dessutom.
Han lockar med magi och marsipan, medan pappa Kurre lagar gröt och är upptagen med den nyfödda.
Det här är en fin och ofta välspelad (men ibland väl överspelad) liten historia om kärlek, familjerelationer och hur viktigt eller oviktigt det är med blodsband. Och samtidigt ett glimrande och snyggt sagoäventyr med ett par oväntade actionscener som också kan tilltala de vuxna i salongen. Man lånar friskt från flera olika ungdomsäventyr och då inte minst "Pirates of the Caribbean" - det är knappast en slump att trollkarlen ser ut som en blandning mellan barnfavoriterna Jack Sparrow och Kapten Krok.
Men. Här har vi dilemmat. Om man ändå ska satsa på sagovärld, trolleri och äventyr, kan man inte då helt skippa buskishumorn? Poliskonstaplarna ("svarthjälmarna") som jagar Charlie och Kurre snubblar och slamrar som Kling och Klang på värsta sockerchocken och tillför egentligen ingenting.
Man måste inte dratta på ändan för att trollbinda barnen. Våga lita på filmens magi. (TT)