Det är inte ofta en film är så strålande att dess kvalitet får dig att må bättre. Ovanligt är också när så mycket stämmer att du tappar andan, av välbehag. Men ibland faller alla bitar på plats. I små korta stunder i livet stämmer allting. I begränsade doser kommer filmer där allting landar rätt. ”Systrarna” hör till den lilla skaran. Filmen är en poetisk reflektion som omfamnar dig, stryker ditt hår och ger dig total trygghet.
Sachi, Yoshino och Chika är tre vuxna systrar som bor tillsammans i ett stort hus tidigare ägt av mormor. Deras mamma är sedan länge inte delaktig. Fadern, som också lämnat för länge sedan, går bort. På begravningen träffar de sin tonåriga halvsyster Suzu. De äldre systrarna förvånar sig själva genom att erbjuda Suzu att flytta hem till dem. Hon tackar likaså ja till erbjudandet. ”Systrarna” har inte en intrig på ett traditionellt dramaturgiskt sätt men definitivt ett sammanhängande tema, livet med all sin skönhet och smärtor. Några episoder avlöser varandra med den röda tråden kärlek.
Kärlek representeras ofta på film av den romantiska och sexuella. Därför är det ofantligt befriande när stor kärlek visas mellan andra, exempelvis syskon. Kärlek är den överväldigande ingrediensen i berättelsen om systrarna Koda. Och hela historien berättas med sådan känsla och förståelse. ”Systrarna” är i mångt och mycket en manifestation för att framhäva det positiva. Sällan har jag skådat så många sympatiska karaktärer i en och samma historia. Även de som felat behandlas med respekt och medkänsla. Vilket visas både i hur karaktärerna interagerar med varandra och i hur manuset är skrivet. I skalan mellan naivitet och cynism hamnar regissören Koreeda vid att människan ofta vill väl även när hon hamnar fel.
Liksom sina andra filmer använder sig Koreeda av ett långsamt tempo utan att hans skapelser blir tråkiga. Som vanligt är varje scen sprängfylld med poesi på alla plan. Från historia, till scenografi, till foto och även skådespeleri. Liksom tidigare har mycket eftertanke lagts på att utforma karaktärerna. Varje person som dyker upp är imponerande skriven. Varje rollfigur, även de vid sidan om, driver historien framåt.
Koreeda ger termen feelgood ett nytt ansikte. Som tittare mår du bra, inte för att du flydde, utan för att du fick uppleva så mycket av den skönhet som komprimerats i filmen. När jag ser den känns det som om liv pumpas in i mina ådror. Jag vill vara kvar i den här famnen av värme och förträfflighet.