Många är de filmer som börjar starkt för att urvattnas längst vägen. "Vox Lux" kan med viss blick hamna i den kategorin. Bara en sådan sak som att Willen Dafoe är berättarrösten väcker intresset direkt. Tidigt hamnar filmen i en explosiv scen där en skolskjutning äger rum. En elev skjuter vilt omkring sig men Celeste klarar sig. På begravningen framför Celeste en sång eftersom hon har svårt att få fram orden. Det blir startskottet på en musikkarriär. För opportunistiska agenter finns såklart överallt och ser möjligheten i en tragedi. Här börjar en uppvisning av oskuldens avskalande, som bit för bit försvinner. En vanlig flicka börjar en process där ett verkligt trauma leder till ett livslångt trauma i glittrigt paket.
Skådespelaren Brady Corbet gjorde senast "The Childhood Of A Leader" som kom ut för tre år sedan. Han har många intressanta produktioner bakom sig som skådespelare. I regissörsrollen tar han sig an mycket intressanta ämnen också. Bara en sådan universalfråga som arv och miljö som var huvudämnet i "The Childhood Of A Leader" innehåller oändligt många lager. Den amerikanska drömmen, kändisskapet som koncept och opportunism är också alla väldigt intressanta idéer som Corbet diskuterar med sin "Vox Lux". Tyvärr misslyckas han ofta med att hålla intresset uppe hela vägen.
Filmen skiftar fokus efter hälften av speltiden. Åren har gått och Celeste är en mycket luttrad och ytlig människa, en bitter kändis och förälder som inte hittar någon stabilitet i tillvaron. Medan Raffey Cassidy spelar den oskyldiga tonårstjejen Celeste på ett nyfiket sätt har Natalie Portman som vuxna Celeste en bastant stil som passar artistens utveckling genom åren. Portman överspelar däremot regelbundet. Hennes Celeste skulle passa utmärkt i Woody Allens "Everyone Says I Love You", musikalkomedin där 14-åriga Natalie Portman hade en biroll.
Det är inte endast Portman som drar ner helhetsintrycket. Andra delen innebär också att historien stagnerar. Vissa saker passerar förbi för snabbt medan andra saker sitter fast i sin position. Poängerna som ska knytas ihop med första delen blir till rörig garnnysta som någon desperat försökt sätta ihop till en boll efter att den rullat ut för mycket. Något gör dock att jag hela tiden tror att dramaturgin ska vända. Och som musikfilm är "Vox Lux" klart mer tankeväckande än exempelvis "A Star Is Born". "Vox Lux" har inget strutsbeteende, utan kanske snarare tar in lite för mycket.