Nu har jazzälskaren Göran Wallén skrivit en imponerande biografi över Arnes liv och jazzgärning. Boken tar sin utgångspunkt i den svenska jazzens historia och utveckling från 40-talets mitt till nära nog dags dato. Göran berättar den svenska jazzens historia och låter Arne Domnérus kommentera det som händer i jazzvärlden och jazz-Sverige.
Det är ett smart drag av författaren att använda sig av kommenterande dialog. Annars hade boken bara blivit en i raden av traditionella jazzporträtt. Nu blir texten levande och intresset hålls uppe. Möjligen kan den upplevas som aningen fragmentarisk.
Grunden i boken är bandupptagningar med Arne som inleddes 2004 och upphörde 2007. dessutom finns klipp och citat från svensk och utländsk dagspress samt fackpress från Sverige (Orkester Journalen, Estrad) och England (Jazz Journal, Melody Maker).
Eftersom Arnes karriär i stora drag sammanfaller med den moderna svenska jazzens utveckling från 40-talets sista år till nära nog dags dato, blir det också en resa i den svenska jazzens utveckling sedd ur Arnes ögon. Detta är intressant eftersom Arne var en person som inte sällan kommenterade företeelser i svensk jazz genom åren. Vad jag saknar är kanske mer av hur våra övriga svenska jazzmusiker upplevde jazzmusikern Arne Domnérus, både inifrån och utifrån orkestern. Speciellt då de som spelade med Arne de sista tio-femton åren. Vad tyckte egentligen Jan Lundgren, Hans Backenroth, Kjell Öhman, Joakim Ekberg mfl. om Arne som musikant, arbetsgivare, kamrat osv? Och vad tänkte Bernt Rosengren om att vinna ”Gyllene Skivan” tillsammans med Arne för CD´n ”Face to Face”? Eftersom Göran arbetat med boken i 12 år borde det kunnat fungera.
En tredjedel av boken upptas av en tredelad diskografi. Där finns den traditionella diskografin, men också en sektion med samlingsskivor och en med radioinspelningar från NDR i Hamburg, Tyskland. I diskografin saknar jag emellertid matrisnummer.
Våren 2008 blev Arnes hälsa sämre och Görans bandupptagningar upphörde. Den 2 september samma år gick Arne bort 84 år gammal. Arne hade redan tidigt på 50-talet blivt ”Dompan” med hela svenska folket, och även om han själv inte gillade smeknamnet, så tror jag att han trots allt var ganska nöjd med sitt livsverk.