I ”Nu är du en höna” härmar Barbro Lindgrens barnens fantasilek, där man kan bli en höna eller en varg. Barnens kärnfulla dialog är välfångad och blottar funderingar kring hur världen fungerar med sådant som djur i bur och den biologiska näringskedjan:
– Vi leker att du är en höna.
– Ja, och du är en tupp.
– Nej, jag ska vara en varg.
– Måste du äta upp mig då?
Charlotte Ramels uttrycksfulla bilder samspelar fint med texten och fyller i sådant som inte är utskrivet med ord.
”Nu är du en höna” påminner om Barbro Lindgrens tidigare böcker ”Vi leker att vi är pippifåglar”, ”Nu är vi gorillor låssas vi” och ”Nu är vi jobbarkaniner”. I den poetiska ”Vi leker att vi är pippifåglar” kretsar leken kring drömmen om att kunna flyga.
Men i ”Nu är du en höna” saknas något – nämligen känslan av värme. Berättelsen blir inte särskilt fantasieggande och förhållandet mellan barnen som leker är inte jämbördigt. Tonen mellan vargen och den stackars hönan hårdnar. Räddningen i blir ett par vuxenben som dyker upp på slutet. Frågetecknen och en känsla av obehag hänger kvar. Är det okej att köra med varandra i lekens värld? Är inte "vi leker ju bara" en ursäkt som alltför många mobbare har kommit undan med? Det är kanske tänkt som en bok att prata kring, men mina barn var bara måttligt förtjusta. Och jag håller med. Barbro Lindgren kan bättre än så här.