Vildanden - ett drama värt vänta på

Bara minuter in i dramat känns starkt i magen att Vildanden uppfyller även min längtan efter Ibsen och teater som söker sig till någon sorts kärna, där skådespelare och dialog lyfts fram, och allt runt omkring tonas ned. Men elva års tid. Snacka om att teatern vräker höga förväntningar över sin ensemble. Lyckligtvis håller Vildanden, den är både välspelad och gripande. Torbjörn Astners regi ligger inom den psykologiska realismens ramar i ett drama där barnet blir offer för föräldrarnas sorgliga oförmåga att hantera sina relationer. Handlingen är förlagd till slutet av 40-talet för att vi lättare ska kunna relatera till tiden. I berättelsens nav finns den arbetsskygge fotografen Hjalmar Ekdal - Tobias Almborg - som lever ett lyckligt liv, med sin fru Gina och älskade dotter Hedvig. På vinden har de en egen värld med levande fåglar och kaniner. Tack vare djuren hålls den gamle storjägaren Ekdal, Christan Zell, lycklig som ett barn. Han lockar till välbehövliga skratt med sin plirögda, skjutglada och skåpsupande farfarsgubbe. Där på vinden finns förstås också vildanden, den skadeskjutna fågel som dottern Hedvig tagit under sitt beskydd. Symbolen för pjäsens alla stukade människoöden. Den för sin roll något unge Almborg gör en spänd och fysiskt vibrerande tolkning av Hjalmar som en självömkande man plågad av sin sociala underlägsenhet. Hur dottern och hustrun kan avguda och älska denne man med sina många tillkortakommanden förblir en gåta. Den ekdalska familjeidyllen visar sig snart vara byggd på en lögn, iscensatt av ortens store man, direktör Werle, utmärkt gestaltad av Willy Boholm. Han lyckas ge patriarken något försonande drag av mänsklighet, men han är fortfarande kvinnokarlen som gifte bort sin gravida hushållerska Gina och löpande förser henne med pengar. Med övertygelse gör Sven Angleflod grosshandlarsonen Gregers Werle, en spenslig sanningsivrare och visionär, driven av uppgiften att rensa ut livslögnen. Även om intentionerna må vara goda, blir idealismens konsekvenser ödesdigra för familjen. Värst drabbas Hedvig. Kvinnorna i ensemblen får inte glömmas. Nadja Mirmirans ömhetstörstande Hedvig känns trovärdig. Marika Strand har en minnesvärd insats som Nora i Ett dockhem bakom sig och gör nu ytterligare en Ibsenroll med bravur. Skickligt med små gester spelar hon realisten Gina, den återhållna hustrun i bakgrunden som utgör den stabila punkten i familjen, och vars känslospröt tidigt anar vartåt allt barkar. Under Astners ledning har ensemblen lyckas skapa ett drama värt att vänta på - en förtätad och gripande tragedi med stark slutscen som påminner oss om vikten av att värna om våra barn när tillvaron sätts i gungnig.

Information till våra läsare

Vildanden - ett drama värt vänta på

I elva års tid har Östgötateatern väntat på att få göra Ibsen-klassikern Vildanden. Först nu fanns rätt ensemble, har teaterchefen Johan Celander förklarat i förhandsartiklar.