Bok
Materialtrötthet av Marek Šindelka
Översättning: Marie Wenger
Rámus förlag
Materialtrötthet, eller materialutmattning, betyder att ett material långsamt bryts ner för att till sist ofta gå sönder. I den tjeckiska författaren Marek Šindelkas roman, som har kallats ”Tjeckiens första flyktingroman”, betecknar ordet också de extrema påfrestningar som den mänskliga kroppen på flykt utsätts för, men för även tankarna till den språkförskjutning som ägt rum i samhället och som gör att det nu är helt normaliserat att tala om människor som ting, som ”volymer”.
Materialtrötthet följer Amir och en namnlös, trettonårig, pojke. Båda är på flykt genom ett fientligt Europa, Amir på jakt efter den bror han separerats från. Platserna de rör sig på är inte geografiskt specificerade vilket stärker intrycket av en ändlös golgatavandring och även fungerar som motvikt till det europeiska narrativet enligt vilket flyktingar utmålas som ”vällande” in från ett abstrakt, ständigt krigsdrabbat ”Mellanöstern”. Amir och pojken går genom snötäckta landskap där kylan gör att de förlorar känseln. De ligger i bakluckan på bilar och kvävs, de klamrar sig fast vid tågvagnar och håller på att krossas på rälsen när de tappar greppet. De misshandlas sadistiskt av lokalbefolkningen.
Berättelsen om den namnlösa flyktingmassan från den exotifierade ”arabvärlden” har ställts på ända och ersatts med ett i dubbla bemärkelser bitande kallt, grymt och ansiktslöst Europa.
Det verkar med andra ord ha funnits en föresats hos Šindelka (född 1984) att skriva en flyktingroman med stort F och ett debattinlägg, något som boken tydligen också har blivit. Tyvärr sker det paradoxalt nog på bekostnad av huvudpersonernas individualitet. Författaren tycks vilja insistera på deras grundläggande mänsklighet på samma sätt som Shakespeares Shylock när denne retoriskt frågar om inte också judar blöder när de såras. Även flyktingen, säger Marek Šindelka, fryser utan skor i snön, lider av hunger och känner smärta när en lynchmobb sparkar på kroppen. Ofta är han skicklig när det gäller att skildra just svåra fysiska umbäranden. Beskrivningarna av hur pojken klamrar sig fast utanpå en tågvagn i bitande kyla och av smärtan i det blödande såret efter en illegal organtransplantation är illamåendeframkallande att läsa. Och att på detta sätt påminna om mänsklighetens gemensamma nämnare: förmågan att känna smärta, hunger och kyla är logiskt med tanke på det alltmer avhumaniserande sättet att tala om flyktingar. För kan en del av en volym må illa av hunger och förgäves försöka få tillbaka känseln i en förfrusen fot?
Men problemet är just att Amir och pojken aldrig får utrymme att bli mycket mer än sina fysiska lidanden. De förblir lidande kroppar utan särskilt mycket individualitet. Och när Šindelka väl försöker skildra psykiska snarare än fysiska tillstånd blir ofta språket klichétyngt och otympligt, skriver läsaren på näsan istället för att gestalta. Som när Amir tänker om sig själv att ”Något hade gått sönder i honom”.
”Tjeckiens första flyktingroman” är med andra ord mindre intressant som litteratur betraktad, även om den onekligen är relevant som debattinlägg. Vi befinner oss ju trots allt i ett politiskt klimat där det inte längre framställs som självklart att ”den andre” blöder om man sticker hen.