Strindbergs stjärna är en sorts spännings- och äventyrsroman i Dan Browns Da Vincikodens och Umberto Ecos Foucault’s pendels anda - alltså en modern, mera forcerad typ av Jules Vernes gränsbrytande fantasier.
Strindbergs stjärna går i grovhuggna drag ut på att historikern Don Titelman dras in i en snårig konspirationskomplott som kan spåras tillbaka till den verkliga anledningen till Andreés misslyckade Antarktisexpedition 1897, och Nils Strindberg, färdens fotograf och dessutom August Strindbergs kusinbarn, till ett hundra år gammalt lik i ett gruvschakt i Dalarna, samt de symboliska tecknen för stjärna och kors som de döda håller i sina händer.
Jakten kan börja: Här finns både mystiska, ljusskygga individer och skugglika, hemliga organisationer som går långt tillbaka i historien.
Strindbergs stjärna är en grandiost upplagd historia vars röda tråd lyckas hålla i sig, trots den till synes krångliga intrigen. Språket pendlar mellan en nästan informativ journalistik och en tät och suggestiv prosa som står över det vanliga i genren, drivet av en uppenbar vilja hos Jan Wallentin att skapa god litteratur mitt i det rent spänningssökande.
Strindbergs stjärna är en rafflande och oerhört fantasieggande berättelse som fräser igång konspirationskörtlarna ordentligt hos varje spänningstörstande läsare. Det är rejält god underhållning för stunden, men inte någon läsupplevelse som håller sig kvar annat än som en kittlande thrillerupplevelse som värmer i soffhörnet under några ruggiga höstkvällar.
Och det är ju gott och väl nog.