Varm skildring – ibland brister trovärdigheten

Film

Så jävla easy going
Cnema/Filmstaden 
Regi: Christoffer Sandler
I rollerna: Nikki Hanseblad, Melina Paukkonen, Emil Algpeus, Shanti Roney m fl 
Betyg: 3

Emotionellt drama på gränsen till diskbänksrealism eller berörande ungdomsberättelse om kärleken som gör att modet växer. "Så jävla easy going" försöker vara båda utan att få till något av det riktigt ordentligt. Jag kan tänka mig att i bokform av Jenny Jägerfeld går det att få ihop båda delar men när jag ser filmen undrar jag varför jag ska bry mig om en romans när ett barn negligeras både av förälder och samhälle. Den mycket viktigare historien blir en biberättelse till huvudnumret om Joannas spirande kärlek för Audrey. Enkelt uttryckt regissören begär för mycket av sin publik.

Joanna har ett tufft liv utan särskilt mycket stöd. Hennes mamma har gått bort. Pappan är försvunnen i ett töcken av depression efter sin frus bortgång. Tillståndet gör att familjen har det knapert samtidigt som Joanna behöver ADHD-medicin för att fungera. Hennes överaktiva hjärna illustreras av blinkande ljus och stjärnor som inte ger henne någon frid. Lugn försöker hon skapa på diverse sätt däribland både destruktiva och mindre skadliga. I den här komplexa röran kommer brisen Audrey som både utmanar Joanna men också tvingar henne att försöka med lite transparens. Audrey är ett verktyg för Joanna men i filmen får den relationen så mycket utrymme att romansen framstår som huvudberättelsen när den egentligen berör långt mer tunga ämnen.

Ibland brister trovärdigheten, exempelvis i hur vuxenkontakter i Joannas närhet inte verkar greppa hennes behov eller reagera som vuxen omkring henne. Hur sannolikt är det att en apotekare inte bara nekar ett barn nödvändig medicin utan inte ens orosanmäler att hon saknar pengar för att köpa det? I mångt och mycket har "Så jävla easy going" en väldigt egen stil. Drömsk på både gott och ont. Berättandet är egensinnigt på ett charmigt sätt. Fotot har ett välbehagligt ljus som erbjuder rika kontraster. Världen ser ut att vara i en evig solnedgång. Filmen präglas i hög grad av värme, trots de surmulna småkaraktärer som sätter hinder för huvudrollen. Som ungdomsfilm tilltalar den ändå en bred publik. Vissa av oss ser Joanna utifrån med sympati, vissa av oss relaterar till hennes sfär.