Tio år efter att norrköpingsbandet släppte sin förta Ep:n "Yes I am" klev medlemmarna Gustav Almberg, Martin Hjertstedt, Mattias Bhatt och Kristian Karlsson in på Stora Teaterns scengolv.
Tillsammans med teaterteknikerna Oskar Österholm och Nils-David Carlsson utlovades en jubileumskonsert där de bästa av två världar - ljusshow och postrock - skulle mötas i en färgsprakande hybrid.
På förhand är det svårt att föreställa sig en mer lämpad plats för en lämpligare kombination. De musikaliska förväntningarna infrias från första anslagen ton. Först ut - "Ikaros" från senaste skivan Versus. Den utsålda lokalen och dess blandade publik berörs av det storslagna ekot.
Det visuella då? Bakom bandet står fem kala björkar placerade och bildar tillsammans med fallande snöflingor ett kargt vinterklimat. Kulissen är i klar samklang med öppningslåten och förbipasserande statister spär på mystiken, men förhoppningen om en mer interagerad ljusshow uteblir. Men i takt med att konserten svävar vidare når också den svävande rekvisitan i kapp.
Konserten är uppdelad i två akter, och den avslutande av de två är en riktig koreografisk käftsmäll. Fyra svävande skärmar omfamnar bandet och inbringar en häftig 3D-känsla. På skärmarna rullar enigmatiska filmer och illustrationer som ackompanjerat av pg.lost ger den där utomjordiska upplevelsen som postrocksnörden inom mig lever för.
Konserten tar slut till stående ovationer. På vägen hem från tioårsfirandet passerar jag en annan teaterscen - Skandiateaterns. 2009 såg jag här ett glatt sidoprojekt för första gången. Idag, åtta år senare, såg jag några av landets främsta postrockpionjärer. Norrköping ska vara stolt över pg.lost.