Hans mest kända verk, Fröken Smillas känsla för snö (1994) blev en internationell storsäljare sedan den filmatiserades 1997, men i mitt tycke är boken en ganska seg historia som aldrig riktigt kommer i rörelse.
Höeg arbetar i en stil som kan beskrivas som en blandning av realism och drömsk mystik, vilket kanske kan låta märkligt, men - som i De kanske lämpade - avlöses en genomgående realistisk skildring med en upplösning där tid, rum och berättelse fragmenteras upp i ett löst sammanhållet textkollage.
Krånlig handling
I Elefantskötarnas barn är berättaren Peter Finø, en street-smart fjortonåring, som lånar drag av liknade litterära snubbar som André Gides Lafcadio eller Mark Twains Tom Sawyer. Hans trogne hund Basker är en foxterrier, vilket också för tankarna till en dansk upplaga av Tintin och Milou.
Handlingen är aningen tillkrånglad, men ser ungefär ut så här: öns präst med hustru har plötsligt försvunnit, efterlysta av både polis och någon sorts suspekta, hemliga agenter. Vilken sorts mystiska affärer de varit inblandade i klarnar först mot slutat av boken. Kvar har de lämnat sina ungar: Peter och systern, charmtrollet Tilte som är sexton år och rapp i truten och blixtsnabb i skallen, och så deras äldre bror Hans, som är stor och stark och lite trög.
Så utbryter en pikareskliknande agentroman som översvämmas av udda figurer med bisarra namn, som Kalle Kloak och Feodora Läckergom, och de flesta av dem tillhör någon underlig religiös sekt. Det blir en rejäl fart på den slapstick-liknande karusellen ombord på det fartyg som transporterar alla till ett ekumeniskt stormöte i Köpenhamn. En fjollig greve, andra dunkla skummisar, ett lik och en godhjärtad hora och så vidare. Därtill kommer ett överdåd av rappa, halsbrytande formuleringar och ordväxlingar som sluggar tätt genom hela berättelsen.
Mellannivå
Tempot är med andra ord mycket högt, men går ändå aldrig över styr. Det här är, som oftast hos Peter Høeg, ett välkonstruerat romanbygge, och som den mästare Höeg är i att hålla samman en mängd lösa tåtar i en till synes uppsplittrad historia så funkar det också i Elefantskötarnas barn.
Nu når väl Elefantskötarnas barn inte upp till författarens höjdpunkter, men den tangerar inte heller hans mindre lysande produktioner. Boken håller sig någonstans i mellannivå, vilket är ett gott betyg när det gäller en av Danmarks stora författare, som kan, om han verkligen vill.