Film
Indiana Jones And The Dial Of Destiny
Filmstaden
Regi: James Mangold
I rollerna: Harrison Ford, Phoebe Waller-Bridge, Mads Mikkelsen, Antonio Banderas, John Rhys-Davies, Shaunette Renée Wilson, Thomas Kretschmann, Toby Jones, Boyd Holbrook m fl.
Betyg: 2.5
Ribban är väldigt låg för en femte film om arkeologen Henry ”Indiana” Jones. Som så mycket annat i Hollywood är det här redan gjort, varför ska vi behöva se en till? Ur det perspektivet överraskar James Mangold med sin ”Indiana Jones And The Dial Of Destiny” med att inte vara riktigt så tröttsam som den hade kunnat vara. Absolut för lång med sina två och en halv timmar men i stunden ger den lite känslan av de gamla filmerna regisserade av Steven Spielberg. Inte för att kontexten är densamma. Då var Indiana Jones något mer egen och unik. Numera har element av filmserien kopierats hit och dit vilket gör att känslan för filmen inte är lika unik.
Vi börjar mot slutet av andra världskriget. ”Indy” och hans vän tillika kollega Basil är på ett tåg i jakt på artefakt från Archimedes tid. Tyskarna tror samma pryl har magiska krafter. Hursomhelst lyckas arkeologerna delvis och lämnar kriget med glädjen i behåll. Harrison Ford har med hjälp av datoranimering åldrats bakåt och man kan väl säga att än så länge är skådespelare inte fullt ut hotade av AI. Det ser lite udda ut när han pratar och något visar att han inte enbart är mänsklig. Hursomhelst hamnar vi på slutet av 60-talet sedan där Ford får spela åldrad Indiana med sin egen kropp som instrument utan eftereditering. Han ska precis pensioneras när Basils dotter dyker upp och jakten på föremålet de hanterade för 20 plus år sedan börjar igen. En av nazisterna från tågfärden 1945, Jürgen Völler, dyker upp igen med samma mål som sist.
Det är lite småkul, lite spännande, äventyrligt för den som inte vill utmanas av sin filmupplevelse. Phoebe Waller-Bridge som närmaste ”sidekick” i rollen guddotter fungerar väl och hon kunde lika gärna ha varit en man. Ändå framsteg eftersom det trots allt fortfarande är ovanligt för Hollywood att ha karaktärer vars kön inte är särskilt viktigt i sammanhanget. Både i dialog och bildfokus är hennes kön irrelevant vilket är befriande ändå. Överlag är mycket här välkänt med lagom dos av nostalgi utan att vara minnesvärd filmupplevelse.