Film
De åtta bergen
Cnema
Regi: Felix van Groeningen, Charlotte Vandermeersch
I rollerna: Alessandro Borghi, Luca Marinelli, Filippo Timi, Elena Lietti m fl.
Betyg: 3.5
Jag kan absolut förstå att det är svårt att begränsa sig som filmskapare när det gäller längden på filmer. Svårt att inte vilja förklara mer, visa mer, beskriva mer. Men det är verkligen av ondo att de incitament som det naturligt fanns att begränsa har försvunnit. För utdragen känsla kan verkligen lämna efter sig en bitter eftersmak. Fantastiska filmer blir till pinor ibland eftersom regissörer måste addera lite och lite till. ”De åtta bergen” är ett typexempel på att speltid är något att ta på allvar. Att kunna känna hur långt ens berättelse sträcker sig och klippa därefter.
Inledningen är bländade. Hisnande naturskildringar och djupa relationer vars värde berättas på ett elegant sätt. 12-årigarna Pietro och Bruno kommer från skilda bakgrunder men hittar varandra i en bergsby på somrarna. Pietro är berättarjaget som inte vill tillbaka till Turin medan hans fascinerande vän Bruno lever i den miljön och ser knappast något exotiskt över sin vardag. Pojkarna kommer så nära varandra att Pietros föräldrar erbjuder sig att ta med Bruno till Turin så han kan gå i skolan. En handling som är välvillig men tänder ilskan hos Brunos far som bryter upp idyllen. Som unga män träffas de igen och den här gången kommer de ännu närmare varandra. Ett projekt att bygga en stuga på samma plats där de brukade utforska bergen tillsammans tar all kraft från dem under en lång period. Pietro lever ständigt i Brunos skugga på något sätt. Han beundrar sin vän samtidigt som många nära honom verkar föredra Bruno. Allt från pappan som knyter an till Bruno till kvinnan Pietro kommer nära som väljer Bruno och det enkla livet.
Det finns något väldigt meditativt över ”De åtta bergen”. Manuset för på ett subtilt sätt fram olika saker om människan och samhällen samtidigt som det för det otränade ögat ser enbart ut som en historia om män som gillar naturen mer än mänskligheten. Även dimensionerna i männens relation till varandra och sig själva är skildrade på ett återhållsamt sätt. Inte oväntat är det en väldigt vacker film där bergsområdet är en skådespelare i sig. Allt vore klockrent om speltiden inte vore två och en halvtimme men kändes snarare som fyra timmar.