Film
Seneca
Cnema
Regi: Robert Schwentke
I rollerna: John Malkovich, Tom Xander, Louis Hofmann, Geraldine Chaplin, Julian Sands m fl.
Betyg: 1.5
”Seneca” är inte överdrivet lång men jag börjar känna utmattningssymptom efter hälften av speltiden. Man får ge att de försökt berätta om Romarriket i ny tappning, men lovorden kan inte fördelas till resultatet. Nice try så att säga. Det är helt okej att en film känns teatral om innehållet är fängslande och berörande. Det är inte ”Seneca”. Låt dig inte luras av ”John Malkovich” och ”filosofi i gamla Rom”. Här trängs intellektualismen undan av en salig röra i väntan på en säker död. Mannen sprattlar ur sig ord, läten, skrik och fintar bort publiken mot önskan om en enklare sorts slut, eftertexter.
Malkovich spelar Seneca. I filmens början är han rådgivare till Nero. Den unge presidenten är inte intresserad av tips om hur han ska bete sig demokratiskt och vänligt. Nero har en våldshunger som ingenting verkar kunna ta slut på. Han vill vara en ledare av sin tid: bli beundrad, morra och ha roligt. Hans mamma varnar Seneca om att akta sig för Nero är nära att ta död på honom. Ren irritation kan få presidenten att avrätta någon. Seneca spelar spelet och undkommer döden genom listighet. Under tiden går Nero loss på familjemedlemmar, medarbetare och alla andra som råkar komma i vägen. Språket är modernt, artefakter från nutid gör inhopp men vi är tveklöst i Romarriket. Det är lite kul och kan vilseleda om att den här filmen har spännande innehåll att erbjuda. En hel del sådana här detaljer indikerar att Schwentke försökt skapa något eget av gamla klassiker. Om det hade räckt hade jag blivit glad. Tyvärr avtar känslan av nyhetens behag relativt fort. Det finns några motbjudande scener, varav en särskiljer sig lite extra och speciellt i tider då vi hör nyhetsrapporter om dödande av barn lite överallt på jorden. Känsliga tittare varnas, kvalitetsmedvetna sådana lika så.
Medan Malkovich lever ut sina auteurdrömmar får vi i publiken stå ut under större delen av filmen. ”Seneca” skulle kunna vara boten mot den påstådda kollektiva reflektionen kring Romarriket som män håller på med. För om du inte får nog av eran av den här filmen, då har du ett specialintresse. Långt ifrån alla har ett specialintresse. Jag kan hitta två skäl att se den här filmen: en annorlunda aspekt av Romarriket eller att få se Julian Sands en sista gång på bio.