Ny bok
Två vita dvärgar
Lo Kauppi
Leopard förlag
2003 gjorde Lo Kauppi succé med den självbiografiska enmanspjäsen Bergsprängardottern som exploderade som sedermera också blev bok. 2010 satte hon upp uppföljaren Bergsprängardöttrar på Riksteatern som bygger på samtal med interner och anställda på Hinsebergs och Ystads kvinnoanstalter.
I Kauppis senaste bok möter vi henne igen, som två vita dvärgar på stjärnhimlen. På rymdstyrelsens rymdblogg läser jag att ”vita dvärgar kallas stjärnor som är döda och som minskat kraftigt i storlek” men att “ljusexplosioner, som lyser starkare än hela vår galax, ibland beror på att två av dessa vita dvärgar slås samman”.
Lo Lena Kauppi, tidigare Lena Marianne Kauppi, skämdes som liten för sin tornedalsfinska bakgrund och stavade Kauppi med det mer italienskt klingande C. Senare byter hon tillbaka till K men börjar kalla sig för Lo. Ett namnbyte för att bryta med sitt förflutna och starta om.
Två vita dvärgar är två parallella berättelser där vi får följa Lo och Lena, från 1989 till 2007 samt med återblickar från barndomen. Den skildrar hur det var att växa upp med en hårt arbetande bergsprängare men också en gravt alkoholiserad pappa, en mamma som skyddar och döljer men aldrig slutar kämpa för sina döttrar, om skuld och skam, om självsvält och kroppshat. Och om att börja knarka för att stå ut.
När hon är nitton sväljer hon kondomer fyllda med heroin som läcker i magen. Hon överlever men i Kauppis skönlitterära tolkning av vad som sker splittras hon i två versioner av sig själv. Lo gör en klassresa medan Lena är kvar. Lo får hjälp av välfärdssystemet, träffar förstående socialarbetare, går i terapi och kommer in på scenskolan. Lena, som kämpar och gör allt hon kan för att skapa sig ett liv utan droger med sin dotter, blir förnedrad och misstänkliggjord av samma myndigheter och inlåst på Hinseberg.
Två vita dvärgar är en svidande kritik av det samhälleliga system som påstår sig värna om de utsatta men också en kärleksförklaring till dessa. Utan sin tvillingsjäl kommer så småningom den vita dvärgen slockna, liksom människorna gör utan varandra. Men om vi går samman kommer vi lysa “starkare än en hel galax med hundratals miljarder stjärnor”. Tillsammans är vi starka.