Film
The Good Driver
Cnema
Regi: Tonislav Hristov
I rollerna: Malin Krastev, Gerasim Georgiev, Alma Pöysti, Slava Doycheva, Amos Brotherus m fl.
Betyg: 3
Europa har tappat hoppet, Europa blöder, Europa är inte kontinenten där anständigheten segrar just nu. Med den känslan lämnar jag biografen efter att ha sett Tonislav Hristovs första spelfilm ”The Good Driver”. Samtidigt finns något värdefullt i att få ta del av röster i östra Europa som står för något annat än riktningen mot konservatism och dåtidens begränsande förutsättningar. För trots att Hristov inte gör enkel plakatpolitik över situationen för migranter i Europa ifrågasätter han den förhärskande inställningen.
Före detta boxaren Ivan har möjligen sett sina bästa dagar. Något som skådespelaren Malin Krastev förkroppsligar i sin gestalt. Ivan försöker se tillbaka eller framåt till en dröm om lycka men hoppet finns inte att hitta i honom. Det är som om hela hans uppenbarelse säger ”vi får väl göra så här för jag hittar inga andra vägar”. Dubbelheten som gör att han trots känslan inte ger upp syns fysiskt. Hans dröm är att tjäna ihop pengar för att återvända till Finland där hans ex och son finns. Något har gjort att de vänt honom ryggen. Som taxichaufför står han ut med mycket på Sunny Beach för att spara pengar. Vännen Ludmil finns också där men snart finns skäl att ifrågasätta vänskapen. Ludie blir nämligen involverad i en situation som berövar Ivan allt han sparat fram till dess. Så Ivan börjar om på landsbygden istället. Nu kör han flyktingar som kommit till Europa från Syrien. Oddsen är både emot honom och de människor han har med sig i bilen. De drömmer alla om en annan tillvaro.
”The Good Driver” är en mångsidig eller snarare ojämn film. Den blandar stunder av briljant klarhet med att trampa vatten. Ibland är handling och dramaturgi tydliga och vi går tillsammans mot målet. Men vissa stunder undrar jag varför regissören inte varit mer stringent med sitt innehåll. Som tittare förstår jag syftet med de maffialiknande beteenden Ivan drabbas av samtidigt som jag tycker de tar för mycket fokus från de stora budskapen om ett sargat Europa eller de personliga kval Ivan hanterar både i dåtid och i nutid. Hristov väljer ett slut som ur karaktärernas handlingsutrymme inte är särskilt logiskt. Förmodligen för att få igenom sin poäng, men det skadar helhetsintrycket.