Film
Babyteeth
Cnema
Regi: Shannon Murphy
I rollerna: Eliza Scanlen, Essie Davis, Ben Mendelsohn, Toby Wallace m fl.
Betyg: 4
Mittemot familjen Finlay bor en ung, gravid kvinna som ställer sig på trottoaren och skriker "HENRY!". Herr Finlay råkar heta Henry i förnamn och familjen är förvirrade. Komiska inslag av det slaget finns strösslade genom hela "Babyteeth". En smärtsamt berörande historia om en tonårstjej med allvarlig sjukdom skildrar samtidigt livet som det är. Misär och lycka, humor och svärta, allt existerar tillsammans och samtidigt.
Milla är 16 år gammal och i filmens inledning är hon på väg för att klippa sig kort eftersom en cancerbehandling förväntas beröva henne håret. På perrongen i väntan på tåget stöter Moses på henne och hon får näsblod. Han berömmer hennes hår utan att veta om hennes intention den dagen. Ganska snabbt undrar han om hon kan avvara pengar eftersom han sparkats ut ur sitt hem. Milla är komplett betagen. När hon tar hem den missbrukande Moses är föräldrarna allt annat än avslappnade. Deras skepsis är heller inte obefogad, Moses är långt ifrån ett kap och Milla i sin desperation beredd att acceptera det mesta från honom.
Att tänka sig starkare debut är svårt än vad Shannon Murphy åstadkommit. Formspråket är lite väl "hipp". Det är som om regissören varit rädd för att bli översentimental och därmed sticker försöken till överhäftighet ut ibland. I huvudsak gör detta ingenting, tendensen tar verkligen inte över.
Risken finns att "Babyteeth" framstår som någon form av kärlekshistoria. Så är inte fallet utan istället handlar filmen om livet, genom att kontrastera det mot döden. Om hur ett föräldrapar håller på att gå under och samtidigt vill vara starka för sitt barn. De är gudomligt spelade av Essie Davis och Ben Mendelsohn. Även annars skickliga skådespelare, gestaltar de här sina rollfigurer med en känslighet och empati som tar andan ifrån en. Smärtan syns i deras kroppsspråk, i deras interaktion, i blickarna. Eliza Scanlen håller sig ifrån att överspela en roll som har sådana fallgropar. Men framförallt briljerar Davis och Mendelsohn på ett hjärtskärande sätt.
Även dialogen är väldigt välskriven med förståelse för innebörden av att ha en nära anhörig vid livets slut. Hur tafatt, desperat och förvirrande situationen är. En universell film och upplevelse.