Film
Heroic
Cnema
Regi: Todd Haynes
I rollerna: Santiago Sandoval Carbajal, Fernando Cuautle, Mónica Del Carmen, Esteban Caicedo, Carlos Gerardo García, Isabel Yudice m fl.
Betyg: 3
”Heroic” är inte en särskilt nyskapande film sedd ur perspektivet global filmkonst. Men det är ändå uppfriskande att se något annat än en droghistoria från Mexiko. Förmodligen finns fler sådana filmer i hemlandet men nästan alla vi får tillgång till i Sverige nuförtiden handlar om drogaffärer. Inte jättemärkligt med tanke på landets problematik. Men inte alltid givande att se liknande berättelser. ”Heroic” skildrar mexikanska militären och även här finns inget skönmålande. Brutal vardag där soldater ska tåla förnedring och våldsamheter på olika nivåer. Drogkartellerna nämns enstaka gånger och inget mer.
Det är alltså dystert, kallt och hårt. Vilket indikeras tidigt med den avskalade berättartekniken och sobra fotot. Men mörkret stegrar sig bit för bit. Alla är förövare eller offer. De nya soldaterna på militärhögskolan kallas ”föl” och behandlas som smuts. Tanken är att de kan vålla samma skada när de har utstått de avhumaniserande maktspelen som utövas mot dem. Lius, liksom många andra, har ansökt för att kunna förbättra situationen för sin familj. Genom att ansluta får han och hans mamma tillgång till sjukförsäkring som hon behöver för att få diabetesvård.
Luis överordnade fattar tycker för honom vilket ibland skyddar honom men sätter också strålkastarljuset på den blyge Lius.
Ett problem med ”Heroic” är att ljuspunkter saknas totalt. Även de scenarion som skulle kunna erbjuda det fylls istället av skuldkänslor och press. Intrigen tar sig fram men till slut är det lite förutsägbart. Att tro att en film med mörker belönar sin tittare genom någon form av ”payoff” är naturligt. Men uppenbarligen finns inga garantier för det. Här har man tagit alla de sämsta militära historierna och samlat dem i en och samma berättelse. Det lilla i bemärkelsen vänskap eller fördjupning in i andra spår får alldeles för lite tid. ”Heroic” är på gott och ont en väldigt tillknäppt film, som illustrerar en poäng men också behåller kvar en distans till den som tittar.
Förutom stabila skådespelarinsatser är det Carolina Costas mäktiga foto som står ut i filmen. Trots relativt monokroma färgskalan lyser det om varje bild, som är komponerad till perfektion.