Film
Skolan vid världens ände
Flimmer Norrköping Filmfestival
Cnema
Regi: Pawo Choyning Dorji
I rollerna: Sherab Dorji, Ugyen Norbu Lhendup, Kelden Lhamo Gurung, Pema Zam, Tshering Dorji, Sonam Tashi, Kunzang Wangdi, Tsheri Zom, Dorji Om m fl
Betyg: 4
Filmer om människor som hittar sig själva genom en ovanlig upplevelse är knappast sällsynta. Istället finns till och med en engelsk term för genren "coming of age stories". Enkelt översatt "finna sig själv-berättelser". Däremot är de sällan från och utspelar sig i Bhutan. "Skolan vid världens ände" är både allmänmänsklig och annorlunda. Inte många minuter av filmer behöver passera innan vi märker att personerna som gestaltas här drivs av andra saker än vi är vana att se på film. När historien väl förflyttat sig till byn Lunana i Himalayas berg blir den tendensen än starkare. Vilket inte betyder att det blir svårare att relatera människa till människa. I grunden vill vi alla liknande saker.
Ugyen studerar för att bli lärare men har väldigt låg motivation. Hans dröm är att flytta till Australien och försöka bli musiker. På grund av fallande resultat tvingas han praktisera/tjänstgöra på en skola i byn Lunana där moderniteter inte riktigt hittat hem. Inget internet, knappt några telefoner, inga tv-apparater. En jak sitter med i klassrummet på lektionerna. Här möter han människor som inte påverkats av tempot i stadslivet, som inte ha konsumtion som underhållning, som lever i samklang med naturen. Ungefär här börjar det låta lite tillrättalagt eller glorifierande över landsbygden, men den känns inte så medan man tittar. Istället känns det som om vi ser en skildring av ett liv, utan drama. Viss brist på dramatik kan ligga filmen till fatet, samtidigt finns tillräckligt mycket av annat. Till en början har Ugyen mycket större sikte på mål än på att leva i nuet och vara kopplad till sin omgivning.
De flesta skådespelare är amatörer från byn som aldrig ens sett en biofilm. Som ovana amatörer som själva inte är inlästa i filmvärlden ofta är är även dessa skådespelare en fröjd att bevittna i sin realism. "Skolan vid vägens ände" har ett bedövande vackert foto där hisnande vyer av bergen blandas med närbilder på människor. Kameran är överlag nära inpå vilket skapar en närvarokänsla. Det är med poetiska steg filmen tar sig fram ända in i själen.