Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Udda och traditionell som håller kvar tittaren

Ozon är tillbaka i all sin förutsägbarhet och oförutsägbarhet.

Ur filmen Summer Of 85.

Ur filmen Summer Of 85.

Foto: Pressbild

Recension2021-08-05 16:10
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Film

Summer Of 85
Cnema 
Regi: François Ozon
I rollerna: Félix Lefebvre, Benjamin Voisin, Philippine Velge, Valeria Bruni Tedeschi, Melvil Poupaud m fl.
Betyg: 3
François Ozon är något så ovanligt som en både förutsägbar och oförutsägbar regissör. Vilket betyder att du aldrig riktigt vet vad du får förrän du sett filmerna. Ganska ofta är relationer i centrum men inte alltid. "Summer Of 85" är baserad på Aidan Chambers bok "Dance On My Grave" från 80-talet, ansedd som en av de första böckerna om homosexuell kärlek.

Berättaren och rollfiguren i centrum är Alexis som flyttat till en kuststad i Frankrike med sina föräldrar. Inledningen är något udda i sig där han berättar om sin besatthet för döden, badkar liknas vid kista. Samtidigt berättar han även att den här historien kommer sluta med döden. En eftermiddag när han är ute och seglar kapsejsar hans lilla segelbåt. Från ingenstans som i en dröm dyker David upp för att rädda honom. Med stort leende, vind i håret, solglans i ansiktet likt en adonis sveper han med Alexis. Hemma hos David tar mamman hand om Alexis som om han vore ett litet barn. Samma kväll är killarna vänner och inte så långt efter mer än så. Romansens framfart kan påminna om "Call Me By Your Name" men det är väldigt olika filmer, på gott och ont.

"Summer Of 85" jobbar sig hela tiden mot en klimax som aldrig kommer. Eller kanske lovar mer än den levererar. Spänningen ligger i luften men mer än så händer inte. Däremot finns emellan en del bisarra scener också äkta stunder i relationerna. Exempelvis är Alexis föräldrar väldigt realistiska och hans antaganden om dem visar sig inte stämma helt och fullt. Samtidigt får jag ibland känslan av att belöningarna med filmen är få medan oklarheterna tar över lite för mycket. Ozon har som oftast en förmåga att hålla kvar tittaren i sitt "trans". 

Huvudbudskapet är även den intressant. Hur äkta var Davids och Alexis relation, och hur mycket levde den i Alex fantasier. Projicerade han vad han ville på David och skakades om när illusionen visade sig inte vara så riskfri som han tidigare trott? Det här är en kärnpunkt i romantiska relationer överlag, vad är verkligt och vad är någons förhoppningar? Skådespelarna gör nästan alla ett ordentligt jobb med att få fram personligheter ur sina karaktärer. Både Félix Lefebvre och Benjamin Voisin i huvudrollerna men också birollsinnehavarna, både de mer kända och okända.