Film
En liten bit av kakan
Cnema/Filmstaden
Regi: Maryam Moghaddam, Behtash Sanaeeha
I rollerna: Lili Farhadpour, Esmaeel Mehrabi m fl.
Betyg: 4
När romantik är storartad och svepande i amerikansk eller västerländsk film är den sällan logisk eller trovärdig. De som tittar gör det i huvudsak för att snabbt och direkt komma in i den där känslan av nyförälskelse. I ”En liten bit av kakan” är upptrappningen av kärleken egentligen högst osannolik av olika skäl. Ändå känns den både förklarad, förståelig och trovärdig. Det är en drabbande och tragisk historia vars många bottnar känns som stuckna knivar in i kroppen. Samtidigt är berättelsen som en fantasi från en svunnen tid. Fantasi som regissörerna bryter löpande genom att vi transporteras tillbaka till en grym nutid. ”En liten bit av kakan” är en ödmjuk och känslosam tidsresa inne i individer och övergripande i ett samhälle.
I Teheran i nutid har Mahin sina väninnor på besök hemma. Deras träffar har minskat i frekvens och samtalsämnen har äntrat den gyllene eran av krämpor. Samtalet fullständigt exploderar i iranskhet med allt vad det innebär. Manuset är oerhört skarpt i sin enkelhet. Konsten att skildra enkelhet mitt i komplexitet är en särskild konst. Här har regissörerna stark draghjälp av sitt eget manus. Mahin har levt utan sin bortgångne make sedan 30 år och helt själv efter att barnen flyttat utomlands. Ensamheten har blivit en pålitlig följeslagare och hon beskriver själv hur hon över tid isolerat sig mer och mer. Men något händer med henne efter samtalet. Vilket leder till ett oväntat möte och en oväntad öppenhet från hennes sida. Hon följer efter taxiföraren Faramarz, också en ensam själ, och tillsammans hamnar de hemma hos henne. De talar om dåtiden, gör det politiska personligt i sin konversation och rusar iväg i fantasin.
Jämfört med regissörernas senaste ”Balladen om en vit ko” är ”En liten bit av kakan” inte drabbad av samma mörker. På en ytlig nivå är den här filmen en historia om två äldre och ensamma människor som hittar någon att kunna bota ensamheten med. Under ytan finns däremot en bredd av politisk skildring sammanvävd med individuella historier om människor. Skådespelarna förvaltar manusets trovärdighet utmärkt genom glänsande gestaltning av sina rollfigurer. Det är en film som både gör ont att se och samtidigt skänker välbehag.