Tranströmer tillhör den tynande skara av stora poeter som skapar varje enskild dikt som ett färdigt verk och att recensera en bok med hundratals mästerverk kan ju framkalla en frustration hos en kritiker. Men för att recensionen varken ska bli för fragmenterad eller pompös väljer jag att plocka ut en dikt av poeten som innefattar de för Tranströmer så typiska, kombinerade elementen av enkelhet och dramatik, och se på texten lite närmare. Dikten är ur samlingen Det vilda torget som kom 1983, men skriven redan 1979.
"Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk for jag till den snötäckta ön.
Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.
Språk men inga ord."
Dikten har ett suckande, nästan uppgivet anslag. Poeten är utled på alla som pratar men ingenting säger. Han är trött på tomma fraser, trött på vardagskonversation och mediepladder. Med en längtan efter tystnad far han en snötäckt vinterdag till lantstället på ön.
Väl framme kan han konstatera att naturen är ren från alla former av ytlighet och ihåligt munväder. Med ett utrop av bävan konstaterar poeten att det vilda är fullkomligt ordlöst och dess rena ytor vilar i rofylld tystnad åt alla horisonter. Så får han syn på spår i snön, spåren av rådjursklövar, och han känner omedelbart att naturen talar till honom, talar direkt och med ett ickeverbalt språk; ett meditativt och av tystnad susande språk.
Denna korta dikt är i äkta, Tranströmersk stil till sin uppbyggnad både oerhört konkret och klarsynt men samtidigt mättad med mystik och visionär verklighetsupplevelse. Tranströmer umgås med en ständig bävan inför skapelsens mysterier.
Denna djupa, typiskt Tranströmerska förundran ingår i hans poetiska register ända sedan debuten med 17 dikter 1954, men också i hans prosa, som i den självbiografiska Minnena ser mig.
Författaren med ett lågmält men ändå alltid omtumlande bildspråk, vanlighet och dramatik förenas. Detta sätt att förhålla sig till verkligheten är den röda tråd som går genom hela hans verk. Hans metaforer kan i ett enda ögonblick vidöppna läsarens sinnen och göra att man får dela denna känsla av allt levandes oerhörda djup och mystik.
För det är mystik det handlar om när man försöker definiera Tranströmers diktning, mystiken och den gåtfulla ogripbarheten i skapelsen och i människornas väsen. Men därför är hans dikter varken dunkla, religiösa eller kryptiska. Bildspråket är kristallklart. De enskilda bilderna är raffinerat enkla och nyskapande, men känns ändå ofta bekanta, eller kanske snarare självklara. Så självklara att de snart känns som ens egna bilder.
Tomas Tranströmer är något så sällsynt som en författare som inte kräver något annat än ett öppet sinne av sina läsare. Texterna är vidöppna och inbjuder till läsning. När man börjat läsa och tagit hans diktning till hjärtat har man vunnit en nära vän för livet.