Film
Dune: Part two
Cnema/Filmstaden
Regi: Denis Villeneuve
I rollerna: Timothée Chalamet, Zendaya, Rebecca Ferguson, Austin Butler, Javier Bardem, Stellan Skarsgård, Dave Bautista, Florence Pugh, Christopher Walken m fl.
Betyg: 2
Det bästa ”Dune” har gjort är att ha tagit av Denis Villeneuves gloria. Regisserar man något så utsökt som ”Nawals hemlighet” förstår jag verkligen att förväntningarna ökar på en men det har legat ett omänskligt skimmer över honom och hans arbete. ”Dune”-filmerna förmänskligar honom. Han har också gjort filmer som ”Arrival” och ”Sicario” där han tagit trötta genrer och skapat något nytt av dem. Självklart förstår jag vurmen. Nyskapande är allt annat än vad man kan säga om ”Dune: Part two”. Den basala historien om pojken som inte vill bli kung men lär sig ta sin plats längs vägen? Gjord. Världar som krigar om dominans i rymden? Gjord. Tom och episk action som kulminerar i strider? Gjord. Dess enda förbättring av sin föregångare är att det är något mindre rörigt. I denna etapp är berättelsen mer tydlig.
Paul Atreides far har stupat sedan sist, han och mamman är på planeten Arrakis. Hon väntar på en syster till honom och är mån om att göra sin son till den Messias befolkningen på Arrakis väntar på. I denna värld finns ”kryddan” som är det mest åtråvärda i universum år 10191. Det är någon glittrig substans som är oklart vad de gör med men används även i mat. Paul själv försöker bli del av urinvånarna och tillhöra. När han väl accepterats, bland annat genom att mamma Jessicas manipulerande bland befolkningen, är målet att stoppa andra samhällens försök att ta över. Kärleken till Chani växer sig, för övrigt en av de minst intressanta kärlekshistorierna någonsin beskådade på en filmduk. En ny skurk presenteras, Feyd-Rautha, syskonbarn till Baron Harkonnen. Austin Butler gör en av sina sämsta insatser och blottar sina begränsningar. Paul själv är heller inte någon fascinerande figur, istället skulle jag vilja veta mer om Jessica. Mest av allt har jag tråkigt, sista timmen utmanar tålamodet. Ansenlig brist hos filmer som ska vara underhållande.
”Dune” är en äldre historia och dras därmed med en del av de brister som följer med där. Exempelvis är ”white savior”-komplexet väldigt starkt, något Villeneuve i alla fall är fullt medveten om och spelar med. För att det ska kännas acceptabelt behöver Chani ta större agens i nästa film, något som insinueras redan nu.