Film
Cinema Paradiso
Cnema
Regi: Guiseppe Tornatore
I rollerna: Philippe Noiret, Salvatore Cascio, Jacques Perrin, Marco Leonardi m fl.
Betyg: 4.5
1988 släpptes Guiseppe Tornatores hjärteprojekt "Cinema Paradiso" och nu återvänder den till svensk bio i och med Cnemas tioårsfirande. En film med känsloregister bredare än det mesta du får uppleva. Ett piano vars regissör använt alla tangenter. En dröm och verklighet sammanvävd till något unikt. Gjord med stort hjärta, talandes direkt till tittares hjärta. Storslagen musik av Ennio Morricone, fintonad skådespeleri, vidöppet foto som fångar mäktigt i varje bild, både mikro- och makroperspektiv på vad ett liv kan innebära. Framförallt en film som berör intensivt och på många olika sätt.
Inledningen är filmhistoria med skålen i förgrunden och havet i bakgrunden. Sicilien zoomas ut medan pianotonerna och stråkarna sätter stämningen. Sedan möter vi en allvarlig medelålders man som nås av beskedet att någon som betyder något för honom har gått bort. Minnen väcks till liv hos stjärnregissören Salvatore och vi reser tillbaka i tiden från 80-talet till 50-talet. I en liten by på Sicilien är knutpunkterna torget och biografen. Här regerar en präst som censurerar filmer innan de visas på bion. Varenda antydan till köttlig begär ska gömmas undan. Lille Salvatore, kallad Toto, älskar att vara i projektionsrummet tillsammans med maskinisten Alfredo. Toto har en sargad omgivning där fadern gått bort i andra världskriget och modern orkeslös med två relativt små barn. Biografen är både en tillflykt men också en närvaren vuxen som barnet behöver. Den första delen som följer barndomen är präglad av totalt hämningslös charm men parallellt finns ett vemodigt spår där detaljer hela tiden avslöjar att livet i byn inte är någon dans på rosor. Andra delen är egentligen den som håller betyget ifrån en solklar femma. Den tonårige Totos historia är något mer förutsägbar. Den sista delen är den förlorade sonens återkomst och knyter ihop säcken från barndom till de spår erfarenhet sätter.
Få filmprojekt bär sitt hjärta så tydligt utanpå. Att Tornatore skapat med kärlek är uppenbart på långa vägar. Någon skulle kunna beskylla honom för att "Cinema Paradiso" är för sockersöt. Men all sentimentalitet matchas ivrigt av så många andra känslolägen. Tornatores bästa verk känns ända in i märgen och får mig att uppskatta livet, trots allt.