Film
Summerland
Cnema/Filmstaden
Regi: Jessica Swale
I rollerna: Gemma Arterton, Lucas Bond, Gugu Mbatha-Raw, Dixie Egerickx, Tom Courtenay m fl.
Betyg: 3
Gemma Arterton är något underskattad som skådespelare. Hennes lägstanivå är ganska hög och hon verkar alltid ge mycket av sig själv i de roller hon spelar. Inte så att rollfigurerna skulle likna henne som person utan hon ger ett intryck av att göra ett gediget arbete. I "Summerland" flankeras hon av den fantastiska Lucas Bond. Barnskådespelaren som ger naturligheten ett ansikte. Med sina små, återhållsamma rörelser, den pojkaktiga nerifrånblicken, förlusten av hämningar när skratten tar över hans väsen. Tillsammans får de "Summerland" att expandera till något större än vad den är.
Arterton spelar buttra Alice Lamb som traktens alla barn och vuxna räds/ogillar. När hennes personlighet ska sättas tidigt i filmen framstår hon nästan som en karikatyr. När ett barn inte har råd att köpa ett paket choklad fingrar hon på den för att sedan köpa den till sig själv. Andra världskriget pågår men Alice är mest upptagen med sig själv och sin egen forskning kring folktro, hedniska företeelser och liknande. Så en dag dyker en kvinna upp med ett barn. Frank från London har evakuerats till landsbygden i hopp om att undkomma krigets faror i huvudstaden. Alice vill inte ha honom men det finns ingen annan familj. Hans anpassning till det nya livet är ganska förutsägbart. Förmodligen kan du redan nu gissa vad som kommer hända. Samtidigt får vi tillbakablickar i Alice liv där hon miste sitt livs stora kärlek Vera för att hon ville ha barn.
Alice lesbiska läggning och Veras beslut blir till slut en viktig del av filmen. Samtidigt är hennes minnen av relationen väldigt ospännande. Jag får aldrig någon särskild känsla för kombinationen Vera och Alice medan Alice och Frank betyder någonting på riktigt. De är två vilsna själar som tillsammans växer eftersom livet så illa kvickt tvingar dem.
Annars är "Summerland" en extremt underskön film med ett varmt foto som döljer krigets fasor. Ramsgate i närheten av Dover fullkomligt lyser samtidigt som livet mödor tillåts sin självklara plats. Filmen är inte alltid realistisk men den har en sympatisk kvalitet och med förmåga att beröra djupt. Den skojfriska tonen i början byts gradvis ut mot en brutal bild av verkligheten där sorg är en naturlig del.