Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Till slut blir det ett emotionellt vibrerande avtryck

Första hälften är för vag men sedan växer i alla fall det emotionella navet så att vi får grepp om en liten del av musikerns liv.

Recension2023-12-19 18:30
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Film

Maestro
Cnema 
Regi: Bradley Cooper
I rollerna: Carey Mulligan, Bradley Cooper, Sarah Silverman, Maya Hawke m fl.
Betyg: 3.5

Trots titeln ”Maestro” är den här filmen minst lika mycket om Leonard Bernsteins fru Felicia som om den store musikern. Om en komplex relation som både tog fram det bästa ur kompositören och dränerade hans livskamrat. Om en värld som gjorde relationen möjlig och samtidigt inte tillät den att bli en äkta relation förrän makarna gick igenom kriserna tillsammans. Lite beroende på ens definition av äkta. Gradvis utvecklas filmens hjärta för att till slut lämna ett högst emotionellt vibrerande avtryck. 

”Maestro” är filmad som från de decennier den utspelar sig i. Svartvit och överdramatiskt när vi inleder på 40-talet för att på 60-talet hamnat i fullfärg. Den inleder en morgon när en ung Bernstein blir uppringd för att ordinarie dirigent blivit sjuk. Turen ger honom en skjuts på vägen, resten får begåvningen klara ut. Snart träffar han skådespelaren Felicia och någon form av tycke uppstår. Tittaren är redan medveten om att Leonard har relationer med män, men sent 40-tal är det inte direkt tillåtet att ägna sig åt samkönade förbindelser. Den första halva filmen är fylld av vitalitet, skratt och framåtanda. Filmens emotionella temperament illustreras via Felicia, spelad av Carey Mulligan. I sin ungdom är hon fylld av glädje och med tiden blir hon en dyster, bitter och sorgsen person som trodde hon kunde stå ut med en homosexuell make men inte längre klarar av det. Dit Felicias känslor vandrar, vandrar också filmen. När färgen kommer in gör även smärtan det på allvar. Det kan tänkas att den här filmen smalnar av dirigentens/kompositörens liv lite väl mycket, samtidigt blir biografier som försöker få med hela liv lite väl forcerade och fragmenterade. Bernstein framstår här som apolitisk men både han och Felicia var aktivister under sina liv. Hans avtryck både som musiker och person är något bortsuddat. 

Bradley Cooper har både regisserat, producerat och spelar huvudrollen. Vilket han absolut axlat tillräckligt väl men ibland blir han nästan en bifigur till sin fru Felicia, som Carey Mulligan spelar på ett utmärkt sätt. Filmens största problem är att första hälften är alldeles för suddig. Mycket är oförklarat som skulle tjäna på att träda fram i ljuset.