I kortare stunder känner man speciellt för huvudpersonen, teaterchefen Katja, som försöker trots en samling skolbarn omkring sig. Samtidigt tätnar historien och vi får se mörkare sidor av även henne.
Det är bra skådespeleri trots endimensionella karaktärer. Bossiga morsan, obstinata hipstertjejerna, tjockisen som vill så gärna, det opålitliga svinet, emo-killen som har svårt att visa känslor och så vidare. Starkast prestation står Susanne Thorson för som Katja. En debutant som definitivt är värt att hålla ett öga på.
Avsaknaden av intensitet i filmen är både bra och dåligt. Filmen håller sig helt ifrån den sortens svenska film där alla skriker åt varandra och känner SÅ mycket. Samtidigt blir engagemanget svagt. "Puss" är lite som den småmysiga jazz-slingan som går igenom hela filmen.
"Puss" är på många sätt en väldigt osvensk film. Den har en internationell känsla, det går att tänka sig den på ett annat språk premiärandes på en filmfestival. Stockholm blir en värdig storstad i Johan Klings "Puss". Trots den ljumna stämningen uppstår ögonblick som gör den värd biljettpengarna. Däremot skulle det vara skönt att för en gångs skull se en överviktig person i en roll som inte handlade om att personen är tjock. Någon gång ibland behöver biopubliken se en överviktig människa som bara får vara en individ istället för en ’tjockis’.