Det är som att transporteras till en magisk värld där förutsättningarna är annorlunda. Yusuf är en 6-årig pojke som stammar och är väldigt blyg. Något som skapar hinder för honom i skolan där han drömmer om att kunna läsa högt och belönas. Den ende som har hittat ett sätt att konversera med Yusuf är den kloke pappan som viskar med honom. När orden får uttalas tyst klarar Yusuf av att hålla meningarnas flöde.
Yusuf tampas med sig själv, försöker vara större än han lyckats dittills. Pappan som arbetar som bioldlare åker iväg på en tvådagarsresa för att hitta mer honung. När fadern inte återvänt efter många fler dagar, stiger oron. Yusuf får nästan en skjuts och lämnar barndomen med små, små steg. Han börjar ta den plats fadern lämnat när han försvunnit. Uppväxandet som Yusuf går igenom är såklart inte något att glädjas över då den har ägt rum på grund av sorgliga omständigheter, men det är en oundviklig konsekvens. Det är rörande och svårt att värja sig mot Bora Altas i rollen som Yusuf. Hans ögon, hans ihärdiga försök att överkomma sig själv och hans fundersamma gestalt.
Hela filmen igenom saknas musik, dialogen är minimal och skogsläten är det dominerande ljudet. Till en början känns det dröjande tempot som att det kommer att bli en barriär. Men ju längre Honung går desto mer sjunker man in i berättelsens lugna vågor. Snart känns det helt rätt. När filmen är färdig upplevs återgången till verkliga livet märklig.