Stillsam nedslag i tonårens mödor

Film

En kolibris liv
Cnema 
Regi: Bora Kim
I rollerna: Ji-hu Park, Sae-byeok Kim, Seung-Yun Lee, In-gi Jeong m fl.
Betyg: 4

Bora Kims "En kolibris liv" spänner sitt spö långt bort från Sydkorea. När nästan två och en halv timmar passerat har jag JD Salingers "Räddaren i nöden" i minnet. En utmärkt skildring av tonåren som på ett subtilt sätt fångar in allt vad tonåren kan innebära. Något som bryggar över till vuxenlivet. Dessa omdömen gäller båda verken.

Eunhee lever i Seoul med sin familj som livnär sig på sin riskakebutik. Eunhee själv står stilla, blicken bildigt flackande efter bekräftelse. Hon hittar inte hem var hon än är. Ämnet är extremt universellt och kräver nästan att du ska ha passerat tonåren för att fullt ut kunna ta till dig den. Precis som "Räddaren i nöden" behövs en backspegel. Att Eunhee fladdrar från blomma till blomma utan att själv förstå vad färden är till för är själva ordboksexemplet på tonårsbekymmer. Ungdomar hittar sällan varandra på ett innerligt sätt eftersom de är förvirrade kring sitt inre, vet inte vad de söker. Eunhee fladdrar och står stilla, titeln är självklar när du ser filmen. Ji-hu Park, som spelar flickan i centrum, spelar den här kampen till perfektion. Både med kroppsspråk och ansiktsuttryck gestaltar hon kolibrisk rörelse och stiltje på samma gång. Men, det finns också en dramaturgisk utveckling som kommer i form av en ny lärare i skolan. Någon som äntligen verkar se Eunhee på riktigt. Äntligen hittar hon en relation som är fridfyllt.

Kims kreation lever mycket på kontraster. Filmens ständiga stillsamhet kontrasteras av ganska dramatiska händelser. Att bli sedd kontrasteras mot ett hemmaliv som på olika sätt är stressande. Rollfigurernas personliga strider kontrasteras mot stora händelser i samhället.

"En kolibris liv" präglas av lugn. Hit kan du ta dig för att komma undan dramatik. Filmen är inte händelselös men balanserar ljuvlig skönhet i livets enkla och realitetens osofistikerade sanning. Den är både filmisk och otroligt verklig. Vissa scener är fenomenalt drabbande, sedan hämtar filmen igen sig via trankiliteten. Överlag finns mycket att betrakta och reflektera över. Långt fler dimensioner är vackra än enbart fotot. Skönhet finns både i det konkreta och det abstrakta.