Film
Blitz
Cnema
Regi: Steve McQueen
I rollerna: Saoirse Ronan, Elliott Heffernan, Paul Weller, Harris Dickinson, Benjamin Clémentine, Kathy Burke, Stephen Graham, m fl.
Betyg: 4
Regissören Steve McQueen, mannen bakom filmer som ”12 Years A Slave”, ”Hunger”, ”Small Axe” kan nog inte göra dålig film. Hans lägstanivå framstår som väldigt hög jämfört med andra filmskapare. På så sätt är ”Blitz” inget undantag. Däremot förväntar sig en del av honom radikalt berättande. Men de flesta av McQueens filmer är ändå relativt traditionella i grunden. ”Blitz” är en tydlig berättelse om London under andra världskriget och en familj som försöker finnas där för varandra. I delar påminner den om Joe Wrights ”Atonement”. Lite förvånande blir den bitvis lite Dickens-iansk också.
En explosiv inledning sätter scenen direkt. I Londons inferno kämpar brandmän för att släcka eld medan bomber faller. De får inte grepp om slangen som svänger vilt likt en orm. En liten familj bestående av mamma Rita, 9-årige George och morfar Gerald tar sig till ett allmänt skyddsrum. De vuxna blir rädda för att George ska skadas när tyskarna bombar brittiska städer. Rita fattar beslutet att evakuera George tillsammans med andra brittiska barn. Morfar har lärt honom att stå upp för sig själv, en färdighet som behövs för ett svart barn i 40-talets London. George är extremt missnöjd med beslutet och väljer till slut att hoppa av tåget för att ta sig tillbaka till huvudstaden på egen hand. Stora delar av filmen utspelas under hans både mörka och vackra återtågsäventyr. Samtidigt följer vi Rita både i nutid och dåtid, exempelvis när hennes relation med Georges far som har deporterats till Grenada.
McQueen har skapat en öm historia som bärs upp av tre skådespelare med utmärkt kemi. Saoirse Ronan, Elliott Heffernan och Paul Weller (ja, musikern) är komplett trovärdiga som son, mor och morfar. Att Ronan rutinmässigt levererar hög kvalitet i sitt skådespeleri kanske inte är nytt för någon men hon flankeras skickligt av Elliot Hefferman i sitt naturliga spel och Paul Weller som en omhändertagande och jämställd fadersfigur. Samtidigt är den stundtals brutal vilket kontrasterar mot dess vackra skildring av kärlek. Vid sidan finns också klassperspektiv, rasism, mångfald även i dåtidens London och olika typer av marginaliserade grupperingar. Både musik och foto är strålande stämningsskapande.